"Vid middagsbordet har vi alla liknande problem"

Under hela senare hälften av 1900-talet och speciellt under 2000-talet har israelisk-argentinska Daniel Barenboim gjort sig känd som en färgstark profil i musikvärlden, inte bara som eminent dirigent och pianist, utan också som en som rört om i grytorna.

På 1990-talet skapade han rubriker bland annat genom att dirigera Berlinfilharmonikernas första besök i Israel (orkestern var ett av de kulturella flaggskeppen i Nazityskland) och trots att han först avböjde att dirigera Wagner eftersom det kunde ha sårat någon, dirigerade han strax efter besöket Israeliska filharmonikerna med två Wagnerverk på programmet. Till saken hör att Barenboim själv är av judisk börd; hans föräldrar var ryska judar som emigrerade till Argentina.

Barenboims trotsande av förbud och raserande av barriärer kommer sig eventuellt av hans argentinska uppväxt. I dag kallar han Argentina för det enda landet som accepterar flera identiteter, att man kan vara både polack, katolik, syrier, muslim eller arab och ändå argentinare.

För den stora allmänheten är Barenboim mest känd för arbetet med Väst-östliga divanorkestern, som han grundade 1999 tillsammans med palestinsk-amerikanske akademikern Edward Said. Orkestern som sammanfört israeliter med syrier, jordanier, palestinier och egyptier har ofta setts som ett fredsprojekt, och även om Barenboim inte förnekar det, är han noga med att rätta till vissa missförstånd när saken kommer på tal under presskonferensen i Helsingfors.

– Jag har aldrig trott att vi kan skapa fred genom musik, för det krävs andra medel. Men musiken kan sammanföra människor av olika bakgrund: iranier, turkar, spanjorer, egyptier, israeliter, palestinier. Först tror de här människorna att de kommer att möta monster, de är fyllda av misstro mot varandra, men när vi jobbar tillsammans och de sitter flera timmar vid samma notställ och gnider på samma ton – för att ta fram ett likadant sound, med lika vibrato, lika volym och intensitet – upptäcker de vid middagsbordet att de har likadana problem som monstret som de mötte på morgonen.

Barenboim säger sig vara speciellt glad över att divanorkestern alltjämt fungerar, trots att läget i Israel och Palestina har varit spändare än på länge.

– Den här sommaren var jag rädd att folk skulle backa ur, men ingen har backat. Ingen har betvivlat att de skulle vilja verka i orkestern.

Vid fler än ett tillfälle återkommer Barenboim till Said (1935–2003) som bland annat påminde om att de intellektuella inte kan leva i någon form av egen bubbla. Själv tror Barenboim att musiken kan vara en fantastisk tillflykt men att det är vår plikt att sätta musiken i ett sammanhang och våra liv i ett musikaliskt sammanhang. För Barenboim betyder det bland annat att satsa på mångsidig musikutbildning för barn och unga, inte bara instrumentundervisning, kammarmusik, musikteori och annat som bidrar till att skapa allt mera specialiserade musiker. Han skulle gärna introducera ett undervisningsämne i stil med "det lyssnande örat" eller "lyssning med eftertanke".

– Då menar jag inte att alla musiker nödvändigtvis borde ta kurser i filosofi, men gärna diskutera musiken med utgångspunkt i valda filosofers tankar. Det intressanta med musiken är ju att den är fri från associationer, vilket betyder att vi egentligen behöver ett brett kunnande för att kunna uppfatta musik.

Om operaorkestern Staatskapelle Berlin, som Barenboim hämtar till Musikhuset, säger han att orkestern förvisso är känd för sina tolkningar av Wagner, Brahms, Strauss och Bruckner, men att orkestern också behärskar Debussy och samtida musik.

– Få orkestrar har säkert spelat lika mycket Elliott Carter som vi. Staatskapelle ska vara som en språkbegåvad individ, någon som kan tala alla språk idiomatiskt utan någon som helst accent. Framför allt ska orkestern utmärkas av nyfikenhet.

Barenboim har under hela sin karriär också varit verksam som pianist och för några år sedan spelade han på nytt samtliga Beethovens pianosonater under en serie på åtta konserter, efter att senast ha gjort det nästan femtio år tidigare. När man ser tillbaka på hans mångskiftande karriär kan man undra om han ännu har många oförverkligade drömmar.

– Jag vet inte, för jag brukar inte se tillbaka så som du uppenbarligen har gjort. Min son, som för övrigt inte arbetar med klassisk musik utan som hip-hop-artist, frågade mig om varför jag alltjämt dirigerar så mycket. "Tänk dig, när du är 93 år kan du alltjämt dirigera, men kommer du att kunna spela?", frågade han mig. Jag tror jag ska dirigera mindre och spela mera.

Daniel Barenboim uppträder med Staatskapelle Berlin på Musikhuset söndagen den 7.9 kl. 19.