Musikrecension: Semifinalen blottlägger brister
HBL:s Wilhelm Kvist kommenterar semifinalisternas insatser i Mirjam Helin-tävlingen.
Musikhuset i Helsingfors.
Internationella Mirjam Helin-tävlingen har nått semifinalstadiet och på lördagen hördes 10 av de 19 kvarvarande tävlande på Musikhuset. Allra störst intryck gjorde koreanska tenoren Beomjin Kim (v. 1990) som avslutade dagen. Redan i första omgången fattade jag tycke för hans ljusa färg och mödolösa höjd. Dock hade jag aldrig kunnat ana hur fin semifinalomgången skulle bli.
Det är egentligen bara vissa manér som man retar sig på hos honom, närmare bestämt när han sjunger i forte eller fortissimo och nästan alltid avslutar tonen med ett gällt biljud. Det är en skönhetsfläck jämförbar med bismaken av petroleum i ett rieslingvin – ingen stor sak alltså men störande i längden – och det är bara att hoppas att den unge Kim tar tillfället i akt och putsar bort orenheten medan tid är. Om man bortser från den här fäblessen, kan åtminstone undertecknad anmäla att jag storligen njöt under hela hans tävlingsprogram.
Till och med det obligatoriska finländska stycket fungerade. De flesta sjunger ju den finländska sången helt uselt för att de helt enkelt inte kan uttala vare sig svenska eller finska. Kim uttalade dock vissa fraser av Sibelius Var det en dröm helt perfekt, medan andra fraser var mera väntat luddiga.
Kim hade för sin semifinalprestation valt att sjunga de fem första sångerna ur Schumanns Dichterliebe, och här kom man verkligen att njuta av hans härliga sätt att använda rösten med piano- och pianissimonyanser och ett finfint legato. Tostis L'alba separa dalla luce och Rachmaninovs Nje poj krasavitsa pri mne avverkades också, och senast i det avslutande numret, Edgardos aria ur Lucia di Lammermoor, torde det ha gått upp för alla vilken underbart bärande och vacker tenorstämma han har. Om det fortsätter så här kan Beomjin Kim landa högt på prispallen.
Ouppfyllda förväntningar
Det intressanta med semifinalomgången har varit hur många som inte riktigt uppfyllt förväntningarna. Efter första omgången tyckte jag att det fanns rätt många som man ville höra i semifinal. Efter dagens omgång är det betydligt färre som man absolut vill skall gå vidare.
Av de tävlande som hördes på lördagsmorgonen var det egentligen bara rumänska sopranen Iulia Maria Dans (f. 1987) stämma som klingade fullödigt i konsertsalen. Kanske var rösten lite ansträngd i det högsta registret, och kanske var hon inte fullt lika avslappnad och lättillgänglig som i första omgången, men även nu sjöng hon snyggt och till exempel gjordes Enescus Le galop uttrycksfullt. Solosångerna hamnade dock helt i skymundan för Violettas aria ur första akten av La Traviata (È strand), som blev hennes starkaste nummer.
Personligen förhöll jag mig med en viss reservation till att tyskan Anna-Maria Gieron gick vidare till semifinal, hon gav ju ett så artigt och inordnat intryck i första omgången. Samma intryck höll delvis i sig, även om semifinalprogrammet också påminde om hennes styrkor: i tolkningarna av tysk Lied och som uttolkare av text är hon stark, vilket både Schuberts Auf dem Wasser zu singen och Liszts Die Lorelei påminde om.
Först ut under lördagen var koreanska barytonen Hansung Yoo, som alltjämt gav intrycket av att vara en av de finaste sångarna i tävlingen. Det är inte tacksamt att vara först ut, men man kan bara beundra hans koncentrationsförmåga. Semifinalomgångens tävlingsprogram såg på papperet en aning råddigt ut, dock visade det sig fungera bra och Yoo visade att hans röst lämpar sig för många stilar – från den djuplodande Brahms till den fartfyllda, intensiva Hugo Wolf (Feuerreiter) och det uttrycksfulla franska (Ravel: Chanson à boire). Vid ett par tillfällen lät Yoo en aning krasslig i det högsta registret – eventuellt inte ännu uppsjungen – vilket påverkade tolkningen av Gérards aria Nemico della patria ur Andrea Chénier.
Mezzosopranen Rihab Chaieb, född i Tunisien men uppvuxen i Kanada, är urtjusig på scenen, och även om det fartfyllda och hetlevrade uttrycket hos Alberto Ginastera gör sig bäst för henne, njuter jag också av tolkningen av Aulis Sallinens Ei mikään virta och Rosinas aria Una vore poco fa ur Barberaren i Sevilla. I det långa loppet kommer man att sakna en lite fastare kärna i hennes röst som tidvis låter ofokuserad – även om charmen är oemotståndlig!
Kontratenoren Siman Chung gav i första omgången ett verkligt ståtligt och vårdat intryck. Som bäst är han i den spanska repertoaren (Fernando Obradors El vito) och i barockrepertoaren (Händels Rinaldo). De tre sångerna av Ernest Chausson, speciellt Le temps des lilas, satt dock för lågt för honom och rösten kom inte till sin rätt. Sibelius Drömmen blev riktigt konstig när Chungs diktion totalt saknade konsonanter. Visst känns det töntigt att kräva en finsk sång av en kontratenor när det knappt finns någon finsk repertoar för hans rösttyp?
Ryska sopranen Jelena Guseva (f. 1986) har genomgående gett ett kompetent intryck. Hon är långt hunnen och rösten är redan utvecklad. I stora drag är rösten i skick och inga större brister skönjs, dock brister det i detaljarbetet. Alban Bergs Sieben frühe Lieder är i sig en fascinerande intressant sångcykel, men valet var kanske inte riktigt rätt för Guseva. Kanske hade Sieben frühe Lieder krävt en mera expressionistisk tackling.
Tidigare har jag beundrat Katariina Heikkilä (f. 1985) bland annat för hennes förmåga att leva sig in i texten. Tyska är inte Heikkiläs modersmål och måhända förblev hennes tolkning av en samling Brahmssånger en aning distant. Inlevelsen i de finska och engelska texterna var desto starkare i den dystra Heino Kaski-sången och utdraget ur Brittens The Rape of Lucretia.
Ukrainska barytonen Dmytro Kalmuchyn (f. 1993) är en av tävlingens yngsta deltagare som imponerade med sina resurser i första omgången, främst i tolkningen av Mozart. I tolkningarna av Sibelius Svarta rosor, Richard Strauss åtta sånger op. 10 och utdraget ur Bellinis I Puritani framgick det dock att Kalmuchyn har en hel del att lära sig ännu. Min spontana tanke: ge honom fem år till så ska vi se att det blir något riktigt fint av honom!
Ukrainska sopranen Kateryna Kasper (f. 1986) har en vacker röst med klart och tydligt fokus och tekniken i stora drag i skick. Hennes tyska är god tack vare mångåriga studier i Tyskland. Rösten är vacker och skön, men kunde vara ännu spänstigare, speciellt när hon sjunger Mozart.
Vi har sett det förr och ser det igen. Sibelius-Akademins konsertsal är egentligen en ganska tacksam sal för vokalmusik och ger sångarna ett bra stöd – men när man kommer till en annan sal kan intrycket vara radikalt annorlunda. Operans akustik har under tidigare tävlingar medfört vissa utmaningar, och också Musikhusets konsertsal – där semifinalen utspelas – ställer sina krav. Helt lätt är det inte att sjunga på den här scenen, och även om rösten hörs och sången bär över pianot, krävs det en hel del för att få den att klinga. Lättare lär det knappast bli när finalisterna på onsdag sjunger med symfoniorkester.
Semifinalen fortsätter på söndag. På söndag kväll klarnar vilka som går vidare till finalen på Musikhuset 13 augusti.
Artikeln har uppdaterats.