Operarecension: Moderniseringens charm och förbannelse
Nabucco och Manon Lescaut är båda radikalt moderniserade uppsättningar som retar gallfeber på en gammal operaälskare, skriver Jan Granberg.
Verdi: Nabucco. Dir. Zian Zhang, regi Rudolf Frey, dekor Ben Baur. I rollerna Mary Elisabeth Williams, David Kempster, Kevin Short, Justina Gringyte, Robyn Lyn Evans. Olofsborg 29.7.
Puccini: Manon Lescaut. Regi Mariusz Treliński, dirigent Lothar Koenigs, originaldekor Boris Kudlička. I rollerna Chiara Taigi, Gwyn Hughes Jones, Stephen Richardson, Simon Crosby Buttle. Olofsborg 30.7.
Welsh National Operas gästspel avslutar Nyslottfestivalen med Verdis och Puccinis genombrottsverk. Nabucco och Manon Lescaut är båda radikalt moderniserade uppsättningar som kan reta gallfeber på en gammal operaälskare samtidigt som walesarnas musikaliska briljans imponerar.
Österrikaren Rudolf Freys totalt tidlösa uppsättning av Nabucco ger oss en babylonisk kung Nebukadnessar utstyrd i en Arafatliknande uniform och något som brittisk kritik kallade för en Iggy Pop-frisyr. Uppsättningen härstammar från Stuttgart mitt i regiteaterns hemland. Den är gjord för unga människor säger regissören och betonar hur viktigt det är att förnya operakonsten.
Ensemblen är obestämt vardagsklädd och har ett modernt kroppsspråk. Det är inget fel med det i synnerhet som det ursprungliga librettot inte är något under av fungerande dramaturgi. Och inte längtar man väl speciellt mycket efter ett bibliskt Hollywoodspektakel heller. Men då vill vi ha någonting i stället, ett nytt grepp som också fungerar logiskt med musiken. Jag stördes av att jag inte alltid förstod vem kören och personerna representerar i nytolkningen.
Tekniskt löper allt som smort och regin har en teaternerv som passar fint ihop med tidig Verdi. Regissören lär ha sagt att en stor olycka har drabbat folket då operan börjar. Kören har ibland demonstrativa gemensamma gester som får en att känna behov av en bruksanvisning så man förstår det intellektualiserade greppet. Och så skall det ju inte vara. Å andra sidan får helheten en viss allmängiltighet på detta sätt.
I den helt avskalade dekoren med enbart Olofsborgs ”klagomur” i bakgrunden kom sedan i ett visst skede litet glitter och krimskrams med i spelet. Det fungerade som ett förlöjligande av avgudadyrkan. Personrelationerna var nog klart analyserade: en maktfullkomlig och senare ångerköpt far samt en olycklig adoptivdotter som inte får kärlek av fadern som föredrar den andra dottern. Trots alla frågetecken gick jag från borgen med den bestämda känslan att ha varit med om en stor operakväll.
Strålande solister
En stor del av nöjet var den strålande musikaliska insatsen. Orkestern spelade mycket snyggt under energiska unga kvinnliga dirigenten Xian Zhangs ledning, men hon är onekligen oerhört stram och tillåter exempelvis inga mellanapplåder. I hennes järngrepp fick Verdis livskraftiga musik en ytterst medryckande schwung. Och Fångarnas kör sjöngs utsökt med mera vemod än kampanda av den walesiska kören helt i linje med deras fina körtraditioner.
De mest öronbedövande applåderna fick amerikanskan Mary Elisabeth Williams som har en enorm, litet vild men imponerande röst som är som klippt och skuren för denna roll med dess mardrömslika krav, som i tiden förstörde Verdis blivande hustrus röst. Andra favorit var kanske Kevin Short som tolkade Zaccaria med tordönsstämma. Justina Gringyte (Fennena) är en härligt klingande mezzo och Robyn Lyn Evans en duktig Ismaele. Titelrollen axlades av David Kempster som var gripande med sin jämna, välklingande Verdibaryton.
Manon med glitzig skärpa
Den polske regissören Mariusz Trelinski känner vi från fjolårets Traviata i Nyslott och hans tolkning av Manon går i samma skarpt moderniserade stil. Dessutom ingår produktionen i walesarnas serie om fallna kvinnor. Och det var just vad hans Manon var från första början, ingen oskuld på väg till ett kloster utan en flicka som redan börjat utöva sitt yrke med äldre män.
Hela operan utspelas i Paris och mest på en metrostation. Regin ger handlingen en stark realism men mister en del av storyns känsliga romantik. Det blir svårare att förstå varför studenten Des Grieux faller för denna flicka. Namnuppropet i Le Havre gör regissören direkt obehagligt och man tycker genuint synd om de omänskligt behandlade olyckliga flickorna. Slutscenen utspelas igen på en metrostation och fungerar inte, trots ivriga försök med dubbla Manongestalter.
Liksom i Nabucco var den musikaliska nivån åter hög. Lothar Koenigs dirigerar med förståelse för Puccinis emotionalitet och orkestern och kören är förstklassiga. Gwyn Hughes Jones är litet för lyrisk för Des Grieux’ långa, tunga roll men hans tenor har en så utsökt klang att det var ett sant nöje att höra honom.
Romerskan Chiara Taigi gjorde en sköka som skulle sitta bra i en film noir. Rolltolkningen var stark inom ramen för konceptet. Hennes sångliga prestation var ojämn men också ibland imponerande. Lite mera kemi mellan det älskande paret kunde man ha önskat sig.
Den gamle älskaren Geronte (lämpligt namn!) var en skrämmande sadistisk lebeman som är van att utnyttja kvinnor. Stephen Richardson gjorde underligt nog också kaptenens roll och man undrar om regissören alls skickar i väg paret till straffkolonin i Louisiana. Edmond som i denna iscensättning var städare på metrostationen sjöngs snyggt av Simon Crosby Buttle, medan Mikolaj Zalasinski som brodern Lescaut var ganska medelmåttig.
Wales National Operas föreställningar är så gott som slutsålda och redan nu är det lätt att förklara gästspelet för lyckat tack vare den höga musikaliska nivån och de trots allt intressanta regierna. Vid nästa års operafestival bryts traditionen med en sista gästspelsvecka. Då inleds festivalen av Volksoper från Wien med Glada änkan och mitt i festivalen gästspelar Semperoper från Dresden med Figaros bröllop.
Nästa års nyproduktion är Matti Salminens farväl till scenen som Boris Godunov, under Leif Segerstams ledning.
Publicerad i HBL 1.8.