I väntan på walesiska sånggener
Många musikvetare och Welsh National Operas chef är övertygade om att walesare har musik i blodet. Operabesökare har de kommande dagarna en chans att i Nyslott bedöma om Welsh National Opera håller måttet (29.7 till 2.8) och är värdiga representanter för sitt musikaliska folk.
"Prisad vare Gud! Vi är en musikalisk nation", predikar kyrkoherden i Dylan Thomas (1914–1953) klassiska hörspel Under Milk Wood. BBC producerade nyligen en tv-inspelning av Under Milk Wood och flera kända walesiska sångare som Bryn Terfel, Charlotte Church, Katharine Jenkins och Tom Jones fick spela talroller. Walesarna sjunger praktiskt taget när de talar. Det är inte för intet som Wales på kymriska kallas för Gwlad y Gân, vilket betyder "Sångens land". Jag förhåller mig lite skeptisk till teorin om medfödd musikalitet men det är svårt att förneka att sång har behållit sin centrala plats i det walesiska samhället. Rugby är riksdelens nationalsport och när nationallaget spelar kan man höra åskådarnas allsång långt utanför Millennium Stadium som ligger mitt i huvudstaden Cardiffs centrum.
Sångare i massor
David Pountney är chef och konstnärlig ledare för Welsh National Opera som är baserad i Cardiffs imponerande Millennium Centre. Han tycks vara övertygad om att walesare har musik i blodet. Förmodligen himlar jag ofrivilligt med ögonen medan jag lyssnar på detta stereotypiska påstående. Men under Pountneys långa karriär som operachef och regissör har han naturligtvis många gånger stött på skeptiska kritiker och därför drar han genast fram sitt trumfkort: "Wales producerar fler internationellt kända sångare än något annat land med endast tre miljoner invånare."
Det är ett onekligt faktum att det finns oproportionellt många världsberömda walesiska (opera)sångare. Basbarytonen Bryn Terfel uppträder på världens största operahus och förra året besökte han även Finland. På sin tid var tenoren Robert Tear, barytonen Geraint Evans och sopranerna Gwyneth Jones och Margaret Price också mycket eftertraktade operastjärnor.
Wales är ändå kanske mest känt för sina manskörer, men utomordentliga blandade körer är det inte heller någon brist på. Welsh National Opera Chorus är möjligtvis landets bästa operakör. Den starka körtraditionen kommer från den i Wales väletablerade frikyrkliga rörelsen och främst metodisterna som ofta byggde sina kyrkor på ställen som är utsatta för väder och vind, berättar Pountney med ett skälmskt leende.
Jag tror att folk sjöng för full hals för att överrösta vinden, och därefter uppstod traditionen med manskörer som formades i samband med kamaraderiet i gruvorna.
Satsning på italienskt
Men nu är det opera som gäller och man kan ifrågasätta varför Welsh National Opera (WNO) i Nyslott presenterar två italienska verk: Puccinis Manon Lescaut och Verdis Nabucco? Svaret är enkelt; walesare tycks inte ha en gen som producerar operatonsättare.
Manon Lescaut blev 1895 Giacomo Puccinis första stora framgång och det melodramatiska verket har förblivit en favorit på alla operahusscener. Daniel-François-Esprit Auber och Jules Massenet hade redan tidigare komponerat var sin opera efter Abbé Prevosts roman L'histoire du chevalier des Grieux et de Manon Lescaut. Puccinis libretto anses i flera avseenden vara svagare än kollegornas verk, men hans trallvänliga melodier är definitivt starkare.
På en tågplattform
Den polske regissören Mariusz Trelinski förflyttar Manon Lescauts handling till en tågplattform och har låtit sig inspireras av filmregissören David Lynchs mardrömsvisioner. När ridån går upp sover Des Grieux på en bänk. I den här versionen är han en flegmatisk, medelålders antihjälte. Regissören gör det inte lätt för den walesiske tenoren Gwyn Hughes Jones som chevalier Des Grieux. Hughes Jones är varken ung eller skön, men hans trånande, underbara lirico spinto-röst kompenserar för regissörens klumpiga griller och han kan ännu bli en sångare i världsklass. Italienskan Chiara Taigi porträtterar en coolt vampig Manon som har sett sina bästa år. Klädd i en karmosinröd regnrock blir det uppenbart att hon vet hur en slipsten ska dras. Trots att Taigi ibland låter lite rå i de högsta tonhöjderna är hon lysande i arian som handlar om hennes meningslösa lyxliv (In quelle trine morbide) och hela sista akten är en musikalisk njutning, inte minst tack vare orkestern under ledning av Lothar Königs.
Den walesiske barytonen David Kempster sjöng rollen som Manons storebror när jag såg uppsättningen i Cardiff men i Finland kommer han att koncentrera sig på huvudrollen i Nabucco. När jag ifrågasätter regissörens idé med tågplattformen och förbirasande tåg försvarar Kempster tolkningen med att operagenren bara kan överleva och göra framsteg om man vågar ta risker.
Ger man en opera en modern inramning kan det hjälpa en nutida publik att fokusera bättre.
Rätt man för jobbet
David Kempster är på samma linje som WNO:s chef David Pountney som själv berättar att han 2011 blev anställd för att höja ensemblens ambitionsnivå.
WNO flyttade för tio år sedan in i det nya kulturpalatset Millennium Centre i Cardiffs gamla hamnområde. Trots hypermoderna faciliteter avfärdades WNO vid det laget av de flesta kritiker som ett konservativt och provinsiellt sällskap. Uppenbarligen hade det skett en stor konstnärlig tillbakagång eftersom WNO under såväl 70- som 80-talet ansågs vara ett av Storbritanniens mest innovativa operasällskap som lyckades locka spännande regissörer som Ruth Berghaus, Harry Kupfer och Peter Stein till Wales. Tråkigt nog tappade WNO småningom stinget och man koncentrerade sig i stället på publikfriande uppsättningar.
David Pountney (66) är därför i många avseenden den rätte mannen för jobbet. Han var mycket omstridd som chef för English National Opera (1982–1993), men trots att flera uppsättningar ansågs kontroversiella i hemlandet fick sällskapet inbjudan till Sovjetunionen och uppträdde även på Metropolitan Opera i New York. Pountney har sedan dess frilansat som regissör i bl.a. München, Wien och Zürich. De senaste elva åren har han lett den storstilade Bregenzfestivalen. Riskfyllda uppsättningar förblir Pountneys visitkort och han försöker varje säsong programmera en nyskriven opera.
Säkert kort
Giuseppe Verdis genombrottsverk Nabucco (1842) är ett förhållandevis säkert kort, vilket inte förhindrar att denna uppsättning också har fått en ganska schablonmässig modernistisk inramning. Men jag rekommenderar den ändå för att rollbesättningen består av en förträfflig och maktlysten Abigaille (Mary Elizabeth Williams), en övertygande Kung Lear-aktig Nabucco (David Kempster) och en auktoritativ och högljudd Zaccaria (Kevin Short).
Orkestern är också lysande vilket delvis beror på den kinesiska dirigenten Xian Zhang som i höst debuterar på La Scala.
Som bekant innehåller Verdis tredje opera några kända körstycken och Pountney har avsiktligt valt att i Finland spela ett verk som ger 54-manna operakören en chans att briljera. Det är inte enda orsaken till att man har valt just Nebukadnessar (som operan egentligen heter på svenska).
"Nabucco har alltid spelat på walesarnas känslomässiga musikaliska strängar. I synnerhet för att operan innehåller (de hebreiska) fångarnas kör Va Pensiero. Den uttrycker en nostalgisk hemlängtan till hemlandet. (Wales är) Ett litet och ganska fattigt land som har skickat en stor del av sin befolkning ut i stora världen för att förbättra sina ekonomiska omständigheter. Begreppet hemlängtan berör walesiska folket", förklarar Pountney.
Inte helt walesiskt
Till slut försöker jag komma underfund med hur walesiskt sällskapet egentligen är. Pountney är engelsk, den begåvade chefsdirigenten Lothar Koenigs är tysk och regissörerna brukar också vara utlänningar. Det visar sig däremot att orkestermusikerna huvudsakligen härstammar från eller har studerat i Wales, men mindre än hälften av sångarna har vuxit upp i Cymru (det kymriska namnet för Wales).
Officiellt tillämpar WNO inte ett kvoteringssystem men om två musiker provsjunger eller provspelar och bedöms vara lika bra, då föredrar vi personen med walesisk bakgrund, säger Pountney.
Det verkar inte vara ett helt ärligt system om det verkligen stämmer att walesiska musiker har en medfödd musikalitet. I så fall har de redan ett övertag innan provspelet börjar. Besök Nyslott och bedöm själv.
Manon Lescaut 30.7, 1.8
Nabucco 29.7, 31.7 och 2.8