Operarecension: Kollektiv kvinnokraft i sin yttersta potens
Sällan har man stött på en nyskriven opera vars tematik känns så brännande aktuell och där regissören haft lika mycket att säga till om, skriver HBL:s recensent.
Magnus-Maria – en opera om rätt kön. Libretto: Katarina Gäddnäs. Musik: Karólína Eiríksdóttir. Regi: Suzanne Osten. Bearbetning & dramaturgi: Ann-Sofie Bárány. Musikalisk ledning: Anna-Maria Helsing. Koreografi: Soledad Howe. Scenografi: Maria Antman. Dräkter: Minna Palmqvist. Masker: Daniela Krestelica. Ljus: Mari Agge. Projektioner & fotografi: Tiina Tahvanainen. I rollerna: Hillevi Berg Niska, Andrea Björkholm, Lisa Fornhammar, Ásgerdur Júníusdóttir, Maria Johansson Josephsson, Therese Karlsson, Annika Sjölund, Frida Josefin Österberg. Urpremiär på Alandica 15.7.
Sällan har man stött på en nyskriven opera vars tematik känns så brännande aktuell som Magnus-Maria. Jämställdhet och könsroller hör till dagens heta debattämnen, samtidigt som politikerna talar med kluven tunga och tvår sina händer och präster och prelater sticker huvudet i sanden och flyr kärleksbudets absoluta ansvar.
Ändå utspelar sig den verkliga historien om Föglöflickan Maria Johansdotter för över 300 år sedan och, beklämmande nog, verkar de grundläggande värderingarna och attityderna inte ha ändrats så värst mycket sedan dess. Kvinnor får fortfarande mindre betalt än män för samma jobb och avvikelser från den könsnormativa mallen ter sig fortfarande mer eller mindre suspekta i kyrkans och samhällets ögon.
Katarina Gäddnäs libretto ringar i sju scener och en prolog in Magnus-Marias öde på ett lättöverskådligt kronologiskt sätt och det inom nutidsoperan så ofta intill tröttsamhet odlade (kvasi)poetiska greppet får här ge vika för ett mer fränt jordnära tilltal. De bränner ställvis till med besked på ett sätt som befriande burdust penetrerar denna stundom nog så kroppsligt centrerade berättelse ända intill märgen.
Förtätat scenspråk
Och sällan har man stött på en nyskriven opera där regissören haft så mycket att säga till om beträffande inte bara den dramaturgiska strukturen utan även, bland annat, rent konkreta musikaliska lösningar. Men så heter hon även Suzanne Osten och vet ett och annat om såväl musikteater som opera och, inte minst, vad som gör sig på den klingande scenen.
Osten har komprimerat, förtätat och destillerat fram ett scenspråk som är lika suggestivt som drabbande och trots att stycket tar blott 70 minuter i anspråk är det en emotionell och intellektuell järndos som lämnar åskådaren utpumpad men tillfredsställd. Det är klart att stoffet kunde hade inbjudit till ett mer episkt upplägg, men ibland är mindre mer och trots att vi lämnar vår (anti)hjältinna mitt i livet känns dramat på ett märkligt sätt fullbordat.
Gränsen mellan regi och koreografi förefaller ritad i sand på ett vis som samtidigt förbryllar och förför och Maria Antmans minimalistiska scenografi går en lika hårfin som fruktbar balansgång mellan det historiska och nuvarande. Markörerna är lagom mångtydiga och var och en kan fundera på, till exempel, vilken form av vyer fönsterprojektionen bakom den symboliskt så viktiga båten egentligen öppnade.
Helheten har, Ostens centrala roll till trots, vuxit fram som ett utpräglat teamwork och i takt med att arbetsgruppen vuxit numerärt tycks även samhörigheten ha vuxit till något utöver det vanliga. De åtta Magnus-Mariorna – en lika självklar som genial idé – blir på riktigt till olika aspekter på en och samma gestalt och detta om något är kollektiv kvinnlig kraft i sin yttersta potens.
Med felan i högsta hugg
Karólína Eiríksdóttirs musik utnyttjar denna resurs till max och detta är framförallt de märgfulla kvinnoensemblernas opera. Beträffande den instrumentala biten tvingas man däremot konstatera att snålheten bedragit visheten såtillvida att några blåsare och ett piano hade berikat den nu aktuella stråkkvintetten och det rätt diskret nyttjade slagverket på ett färgläggningsmässigt avgörande sätt.
I övrigt följde Eíríksdóttirs måttligt, och mestadels nog så fräscht formulerade, modernistiska tongångar följsamt dramat utan att reduceras till endimensionell illustration. Stilbredden var avsevärd, alltifrån intrikata atonala slingor till stiliserade psalmförtoningar och en åboländsk polska, där även kvällens förträffliga dirigent Anna-Maria Helsing intog sin självklara plats på scenen med folkfelan i högsta hugg.
Att lyfta fram någon enskild profil ur det energiska vokalkollektivet känns fel. Alla satte sin unika prägel på denna rikt begåvade och sällsynt modiga åländska tjej, liksom på hens belackare, på ett sätt som onekligen väcker nyfikheten för vilken väg livsödet sedermera kan ha tagit. Förmodligen, om hen fick leva, i en nog så meningsfull riktning – åtminstone av den kusligt aktuella slutrepliken att döma: ”Jag kommer tillbaka, jag kommer alltid tillbaka.”