Konstrecension: Äntligen fri
I sextioårsåldern bemästrade Tove Jansson slutligen pensel och oljefärg fullkomligt. Självporträttet, som hon kallade fult, är en triumf för det fria konstnärskap hon värderade så högt.
Ateneum. Till 7.9.
Som tecknare är Tove Jansson (1914–2001) suverän, hon behärskar linjen som få. Som berättare kryper hon vänligt under skinnet på personerna och avslöjar dynamiken i relationer.
Men det var fri, målande konstnär hon ville vara. Det föll sig inte lika lätt.
Jansson arbetade på alla plan pliktmedvetet och med stor respekt för traditionen. På måleriets område tycks bristen på respektlöshet ha kommit i vägen för ett eget, fritt uttryck.
Hon målade stilleben, landskap och porträtt, det var sådana verk man kunde sälja. Och hon sålde mycket, utställningens verk kommer till stora delar från privata samlingar.
När trenden från och med 50-talet går mot det abstrakta – motsatsen till det berättande som ligger henne nära – faller hon in i ledet. Men bara nästan, ofta smyger hon in föreställande element eller väljer ett motiv som redan i verkligheten består av färgfält.
Hon sneglade inte alltid på de rådande trenderna. ”Vem är den här djärva naturalisten?”, är frågan på en skämtteckning av Olavi Hurmerinta som visar en nästan genomgående informalistisk utställning med ett enda avvikande verk. Förmodligen är ett janssonskt stilleben på Konstnärsgillets årsutställning upphovet till karikatyren.
Familjedynamik
Frågan är varför hon inte oftare försökte baka in mänskliga relationer i målningarna. Familjen (1942) är ett undantag, där är hela familjen Jansson samlad kring ett schackbräde. Blickar söker och viker undan och de svarta pjäserna har färgats blodröda. Kriget diskuterades hetsigt i hemmet. Tove var övertygad pacifist – ordet nazi skymtar på pappans tidning. Målningen fick ljummen kritik, och Tove såg den därför som ett misslyckande. Det är möjligt att den skulle vinna på en berättelse i ord.
Också de stora freskerna som Jansson gjorde för matsalen i Helsingfors stadshus innehåller ansatser till berättelser. Hon målade dem under sin intensiva kärlekshistoria med Vivica Bandler. På Fest i staden dansar Bandler med en man, medan Tove sitter ensam vid ett bord och röker.
Ju tunnare och mer skissartat Tove Jansson målar desto mer levande är resultatet. Det är som om hon för en ständig kamp med det grova redskap som penseln är jämfört med pennan och med den tröga oljefärgen, så mycket mindre medgörlig än tusch. Ibland flyter det, ibland grötar färgen ihop sig.
På ett självporträtt i loboa (1942) är boan målerisk, men konstnärens ansikte stelt i en ganska jämn, beige nyans. Detsamma gäller ett porträtt av Runar Engblom, hunden vid hans fötter är mer uttrycksfull.
Konstens hierarki
Efter att ha gått genom utställningens salar med verk av en sökande, målande konstnär framstår hennes teckningar som verkligt starka uppenbarelser. De är förstås små i formatet, men deras storhet blir bara tydligare i jämförelse med de ojämna målningarna. Linjen som fångar glädje, längtan, raseri och sorg är både lekfull och suveränt exakt.
Det är lätt att förstå att hon blev trött på att producera strippar i rasande takt – på gränsen till att spy mumin – men hennes önskan om att vara fri konstnär kan också handla om annat än lust att måla.
Tusch på litet papper, knubbiga figurer som kastas mellan katastrofer och trygghet i en egen värld. Räknades det egentligen inte trots den stora berömmelsen?
Tuula Karjalainen skriver i Arbeta och älska om konstens hierarki. ”På den tiden var den allmänna åsikten att det är fint att måla tavlor, men om man tecknade serier hade man sålt sin själ på kommersialismens altare”, konstaterade Tove Jansson.
Att illustrationer och teckningar inte skulle kunna ha samma värde som måleri känns i dag sorgligt.
Tudelningen fanns också i familjen. Pappan Viktor Janssons skulpturer var konst. Illustrationerna som mamman Signe Hammarsten-Jansson gjorde värderades lägre. Toves förhållande till mamman var varmare, men det var pappan hon beundrade.
Fri i Paris
Lättheten och kraften i måleriet får hon envist jaga, och hittar dem glimtvis. I stadsvyer från 1940-talet, i morgonrockens ränder på en kvinna framför en kamin (1953), i svallande hav på 1960-talet. Jo, de lyckade målningarna är många fler än så, men av en konstnär med Janssons begåvning förväntar jag mig storverk.
Höjdpunkterna kommer 1975. I Paris målar hon livskamraten Tuulikki Pietilä arbetande i ateljén och hon målar sig själv, en 61-årig kvinna helt utan inställsamhet. Det fula självporträttet, kallade hon det. I kraftfulla penseldrag fångar hon ansiktsdragen med få rörelser, utan petande med detaljer. Äntligen fri, ropar målningen stolt. Hon har vunnit kampen med oljan, hon har den i sin hand.
De här två verken hör till hennes sista målningar på duk. Sedan satsade hon på författarskapet. Om hon fortsatt måla kunde hon ha slutat i världsklass – också på det området.
– Jag nästan börjar gråta när jag tänker på att hon slutade måla. I de sista målningarna fanns allt hon eftersträvat. Men hon brann av lust att skriva vuxenböcker. Dessutom var hon fortfarande kvar i muminvärlden, säger Tuula Karjalainen, som är kurator för utställningen.
HUNDRAÅRSJUBILEUM
• Utställningen är en del av programmet under Tove Janssons (1914–2001) jubileumsår. Se närmare: www.tove100.fi.
• Ateneum har låtit restaurera så många verk man hade råd med. En del verk som hittades i privata samlingar har inte kunnat sättas i utställningsskick eftersom de förvarats fuktigt eller ritats på av barn.
• Utställningen kommer senare att visas på fem japanska museer.