På konstlinjen: Berättelser som svaghet och styrka
En gång – det måste ha varit på 1940-talet – visade Tove Jansson en tavla hon målat för den äldre och beundrade kollegan Yngve Bäck, för att få hans bedömning. Den föreställde ett skogslandskap med björkar och granar och några små figurer som staffage.
– Den är nog riktigt bra, sa Bäck. Men ta bort lingonplockarna.
Det franska färgmåleriet, den så kallade pariserskolan, stod högt i kurs i de kretsar där Tove rörde sig. Måleriet skulle vara bara måleri, motivet fick bara vara en förevändning för att kombinera färgerna till en uttrycksfull helhet. Historier och anekdoter skulle berättas med ord; i måleriet hörde de inte hemma.
Till sin spets fördes tanken i nonfigurativismen, som kring 1950 började få fotfäste också i finländsk konst. Men dit var vägen ännu lång.
Toves ambition var att bli accepterad som målare. Hon fick god kritik redan för sina första framträdanden i grupputställningar, likaså för sin första separatutställning 1943.
Hon målade landskap och stadsvyer, interiörer och stilleben och gärna också figurbilder, mest av typen porträtt. Mest utan berättelser, som skolan krävde. Bara någon gång med flera figurer, som den melankoliska Nachspiel, kanske inte så välkomponerad, men fylld av antydningar om sådant som skett, som sker eller kanske kommer att ske.
Den bilden hade Bäck nog smålett åt, men knappast godkänt som tidsenligt måleri.
Men det var just sådant som Tove helst ville måla. När berättandet inte rymdes i den yrkesbild hon med sin konstnärsambition ville leva upp till höll hon en paus och gjorde andra bilder som hon kunde utforma just som berättelser.
Redan som 16-åring hade hon börjat teckna för tidningar och i den genren blev hon snart en driven mästare. Skämtbilder, illustrationer till egna och andras berättelser – det var lika bra att skriva själv så kunde man förklara allt det som inte rymdes i bilden. Och bilderna kunde förklara allt det som inte rymdes i texterna, egna och andras.
Här erbjöd också dekorativa uppgifter en tacksam medelväg. För skolbarn och restauranggäster behövde man inte måla som kollegerna krävde.
I den berättande bilden kände sig Tove som på sin mammas gata. Och det var också här hennes talang kom mest till sin rätt. Serieteckningen är ju den konstart som bäst kombinerar bild med det episka berättandet.
Med den självsäkerhet som framgångarna med serierna gav henne kom hon efter femtiotalets andhämtningspaus tillbaka till måleriet, lite i otakt med tidens tendenser, men medveten om vad hon sysslade med.
På alla ortodoxa nonfigurativister slog hon knockout med stora vänstersvängar, stormande hav och glödande strandklippor. Berättandet fick flöda. Hon tvekade inte att i en informalistisk färgkaskad placera in en helt naturalistisk wienerstol. I postmodern anda, långt före postmodernismen.
I sitt sista självporträtt ser hon både bister och frän ut men innerst nog ganska nöjd. Pariserskolans bojor var begravda. Och i dag kan vi se hur de avsteg hon gjorde från samtidens dogmer till slut förvandlades till en styrka.
Skribenten är konstkritiker.