Musikrecension: Calleja charmade Musikhuset
Tjajkovskij, Verdi, Gounod, Donaudy, Offenbach, Ciléa, Tosti, Puccini, Sorozábal, Leoncavallo, di Capua, Rossini. Sinfonia Lahti, dir. Andrew Greenwood. Musikhuset 1.3.
Den maltesiske stjärntenoren Joseph Callejas andra konsert i vårt land blev en ännu större framgång än hans första besök. Han sjöng väl ungefär lika bra nu som då. Men nu är han lite säkrare på sig och charmade omedelbart publiken helt okonstlat.
Calleja tog genast kontakt då han kom in – och började småprata. Han var i utmärkt röst och bjöd frikostigt på det som gör honom unik: en sammetslen lyrisk stämma med överraskande kraft, ett härligt legato och känslighet i tolkningen. Och hans intensivt glödande höjd sitter där den skall.
Någon enstaka högre ton lät litet dämpad och diskreta harklingar mellan fraserna antyder att den torra uppvärmda vinterluften störde honom en aning. Men det märkte man nog inte om man satt litet längre från scenen.
Första sångnumret Tjajkovskijs Njet tolko finns på hans nya skiva med populära örhängen, liksom även den tredje sången av Stefano Donaudy Vaghissima sembianza, som gavs en idiomatiskt snygg tolkning.
Calleja sjöng också en ledig version av Hertigens Balata Questa o quella ur Rigoletto. Romeos kavatina av Gounod smekte han lyriskt skönt på rätt hyfsad franska. Pärlan under konsertens första halvlek var nog Hoffmanns sång om Kleinzach, där hans lekfullhet var oerhört smittande. Hoffmann och Hertigen är roller som han gjort bland annat på Metropolitan.
Det var skönt att ha en förstklassig orkester, Sinfonia Lahti, under smidige och entusiastiske Andrew Greenwoods ledning. De obligatoriska mellanspelen gav fullödig njutning också under konsertens senare del: uvertyren till Verdis Ödets makt och Intermezzo ur Puccinis Manon Lescaut.
Utsökt inlevelse
Arian La dolcissima effigie ur Adriana Lecouvreur sjöng Calleja med utsökt inlevelse och stil. I Verdiarian ur Macbeth visade han hur dramatiskt gripande han kan frasera i sitt härliga mellanläge. Och Cavaradossis Sång till livet, E lucevan le stelle, ur Tosca fick ett långt diminuendo som ... höll ända till slut och gjorde god effekt. Federicos klagan (Ciléa) var vackert sjungen men kan göras ännu mer intensivt.
Jag tror att Joseph Calleja gjorde klokt i att utelämna några av de egentliga schlagermelodierna på sin senaste skiva. De låter trots allt bättre tolkade av så kallade crooners. Operatenoren Calleja, 36, står på höjden av sin konst och för alla oss som är sugna på vokal glans var det underbart ha få höra honom sjunga opera just nu.
Beroende på var man satt i salen lät rösten litet olika: kraftig och direkt längst framme och enligt uppgift med mera luft omkring sig längre bak. För publiken på andra sidan om scenen hjälpte två högtalare till med hörbarheten. Under ett extranummer gjorde Calleja samma trick som hans idol Mario Lanza under en konsert i London en gång i tiden. Med en vänlig ursäkt vände han parketten ryggen och sjöng Leoncavallos La Mattinata för dem som satt bakom.
Det blev in alles fyra extra nummer och stående ovationer från en entusiastisk publik. Nog så soligt sjungna O sole mio kunde för min del gärna få vila ett tag. No puede ser ur zarzuelan La taberna del puerto av Sorozábal var ett slagkraftigt nummer medan Rossinis svängiga La Danza hade krävt en repetition till.