Maltas stora son är stark som en hingst
Ända sedan debuten 2006 har Joseph Calleja sjungit på Metropolitan alla säsonger förutom en. I kväll är han i Helsingfors.
Den som trodde att Finland var världens främsta musikaliska under borde kanske ta sig en titt på Malta. Åtminstone om man får tro tenoren Joseph Calleja finns det just nu nio eller tio maltesiska sångare som står på randen till ett internationellt genombrott. Detta i ett land med en tiondel av invånarantalet i Finland.
Enligt Calleja florerade musiklivet på Medelhavsön ända till andra världskriget, då Malta fick utstå ett av krigets häftigaste bombardemang i korselden mellan Förenade kungadömet och axelmakterna. För ett land som inte hade några som helst naturresurser – ingen gas, inget guld, inga mineraler, ingen olja – blev det en total katastrof och vägen upp blev lång och stenig. Ännu under Callejas uppväxtår på 80-talet var landet politiskt instabilt, men därefter har speciellt kulturen florerat.
Vi får tro att Joseph Calleja, 36, vet vad han talar om – han är trots allt Maltas första kulturambassadör, hedersdoktor vid universitetet på ön och en tenor som sjungit på världens främsta arenor.
– Folk frågar mig ofta hur jag fann min röst, men faktum är att min röst fann mig. Jag kunde sjunga innan jag lärde mig tala och i ett tidigt skede blev jag medveten om att min röst var mycket speciell. Min lärare var sträng med mig och sade till mig att jobba hårt, för han sade att strupen min var guld värd.
Stammis på Metropolitan
När Calleja var fjorton hörde han en av sitt livs finaste röster, en inspelning med italienske tenoren och filmstjärnan Mario Lanza (1921–1959), en upplevelse så stark att han flera år senare, 2012, spelade in en tributskiva till Lanza. När han var nitton vann han Hans Gabor Belvedere-tävlingen som kom att öppna många dörrar. Bäst känd är han kanske för sina framträdanden på Metropolitanoperan i New York.
- Föddes på Malta 1978. Han började sjunga som sextonåring och studerade under sina första år för Paul Asciak.
- Som 19-åring debuterade han som Macduff i Macbeth. Som tjugoåring vann han Carusotävlingen i Milano, följande år prisades han i Plácido Domingos Operalia-tävling.
- Ett av hans starkaste musikaliska minnen var när han som åttaåring under sin pappas hemkonsert sjöng för en publik på 40–50 personer. Det var bra övning för framtiden och han minns att han inte var ett dugg nervös.
Jag är nyfiken på hur han nådde dit.
– Första gången blev jag erbjuden en roll 2002. Då var jag 24 år gammal och tackade nej, eftersom jag inte ansåg mig mogen.
(Ryktet säger att Metropolitan sällan ringer två gånger, men i Callejas fall gick det annorlunda.)
– Nästa gång frågade de mig 2006 då jag var 28 år gammal. Jag tänkte att det lät bra, så jag prövade lyckan och sjöng Rigoletto. Det var inget perfekt framträdande, omständigheterna var besvärliga och min dotter led av vattkoppor. Debuten var ändå duglig och efter det har jag sjungit på Metropolitan varje säsong förutom en, nu senast som Rodolfo i La Bohème.
Hur gör man för övrigt en bra Rodolfo?
– Jag tror det är som med alla roller. Det handlar inte om att se Calleja spela Rodolfo, snarare om att se Calleja som Rodolfo. Man måste alltid använda sina egna erfarenheter och emotioner i tolkningen av en roll. När jag dör, dör jag på riktigt. Varför? Jo, för att min pappa dog medan jag sjöng Rodolfo i Wien 2009 och för att jag vet hur stor sorgen kan vara.
Väldresserad röst
Att bli en bra tenor är ingen lätt match och enligt Calleja har det krävts otaliga timmar av hårt arbete. Calleja påpekar att man ibland måste gå emot det som man tror är naturligt.
– Tenorer är lite som hästar. Ju starkare en häst är, desto svårare är det att tämja den, men desto bättre blir den. Alla behöver inte gilla min röst, men jag vet att den är bra och långt utvecklad, säger Calleja som bland annat känns igen på sin uthållighet, sitt i det närmaste flimrande vibrato och utsökta legato.
I kväll sjunger Calleja på Musikhuset i Helsingfors. Calleja har även tidigare besökt Helsingfors, men detta är första gången med Sinfonia Lahti som dirigeras av Andrew Greenwood.
Repertoaren består av populära men inte alltför populära operaarior och sånger, ingen Nessun dorma och ingen La donna e mobile men nog till exempel Tjajkovskijs Njet, tolko tot, kto znal.
Orkestern får också beröm.
– Speciellt stråkarna i era nordiska orkestrar är i världsklass. Det här säger jag inte för att du är journalist, utan för att jag alltid tyckt om att sjunga här.