Filmrecension: Krigare för konstens sak
George Clooneys annorlunda krigsfilm har överlag fått ett märkligt magsurt mottagande. Hans Sundström ser den som ett intelligent och berörande drama.
Regi: George Clooney. Manus: George Clooney och Grant Heslov på basis av Robert M. Edsels bok. Foto: Phedon Papamichael. Musik: Alexandre Desplat. I rollerna: George Clooney, Matt Damon, Bill Murray, John Goodman, Jean Dujardin, Hugh Bonneville, Bob Balaban, Cate Blanchett, Dimitri Leonidas.
Vitsord:
Den ”krigstrupp” som George Clooney introducerar i The Monuments Men, inspirerad av Robert M. Edsels bok, består av konsthistoriker, arkitekter och museipersonal. Etablerad av president Roosevelt 1943 fick MFAA (The Monuments, Fine Arts and Archives program) till uppgift att under krigets kaos och förödande framfart beskydda konstverk, byggnader och monument.
Det är med andra ord en extraordinär samling som vi möter på slagfälten i Europa. När Clooneys löjtnant Frank Stokes rekryterar dessa män, som bildar en septett (Matt Damon, Bill Murray, John Goodman, Jean Dujardin, Hugh Bonneville, Bob Balaban), kan det väcka lustiga associationer till en västern som 7 vågade livet (The Magnificent Seven, 1960). Eller, med tanke på Clooney, naturligtvis till Ocean’s Eleven. En dramatisk poäng är ändå den att dessa ”yrkesmän” har just ingen militärutbildning och några är redan överåriga.
Detta dikterar också filmens dramaturgi vilket helt tycks ha förbigått många kritiker som anklagat den för händelselöshet och brist på koherens. Det är möjligt att Clooney för mycket renodlat det fragmentariska och tonat ner dramatiken men detta är nu inte Tarantinos krig eller excesser i pyroteknik. Under de många dämpade och vardagliga samtal som förs kan man ändå skönja konturerna från många klassiska krigsfilmer med dess plutoner under andhämtningspauserna.
Dramat i The Monuments Men gäller i första hand finnandet och återbördandet av de av nazisterna stulna konstskatterna där destinationen för många av klenoderna var ett planerat Führermuseum i Linz. Också boken slår på reklamtrumman och talar om ”den största konststölden i historien”. Det ändå skäl att minnas att det var en uppgift som The Monuments Men koncentrerade sig på under framryckningens slutfas. Primäruppgiften var med general Eisenhowers order i december 1943 att i största allmänhet beskydda konstverk ”so far as war allows”.
I den mån kriget tillåter. The Monuments Men odlar diskret denna intrikata balanskonst som många yrkesmilitärer ansåg vara absurd. Stokes och hans gäng möter officerare för vilka bevarandet av en gammal värdefull kyrka inte får innebära att människoliv offras. Naturligtvis måste också Stokes ställa denna fråga och väga konstverk mot människoliv.
Men även två medlemmar i gruppen offrar sig för sitt kulturhistoriska kall och möter döden i jakten på försvunna skatter som i filmen främst gäller bröderna van Eycks magnifika Gentaltare och Michelangelos skulptur Bryggemadonnan.
En vital insats i spårandet av stulna skatter gör handlingens enda kvinna, den till en början något motsträviga Claire Simone (Cate Blanchett) som arbetar på museet Jeu de Paume i Paris. I verkligheten hette hon Rose Valland och det var på hennes memoarer Le front de l’art som John Frankenheimers fina ockupationsthriller Tåget (1964) baserade sig.
Där offrade många motståndsmän sitt liv för Renoir, Gauguin och den franska andens historia. Det tar oss tillbaka till The Monuments Men som aktualiserar den gamla frågan som ställdes i Michael Powells och Emeric Pressburgers balettklassiker De röda skorna (1948). Är du villig att dö för konsten?