Färgexplosion i fin salong
”Oh Gott”, utbrister Berliner Morgenpost. ”Svartmålade väggar, draperade i silverfolie – i denna förnäma konstsalong?”
Salon Dahlmann, Berlin. Till 8.2.
Ja, litet chockerad förtjusning? Men överlag välkomnar recensenterna att Anselm Reyle och Marianna Uutinen gavs fria händer och förvandlade Salon Dahlmann till en neonglänsande Black Box.
Utställningen är gemensam manifestation av två syskonsjälar, som hittills på var sitt håll har utmanat konstens genrer, kategorier och riktningar.
Men – i detta överflöd av kitsch och färger, urskiljs två distinkt olika röster.
Anselm Reyle vill rasera barriärer, fördomar och tabun.
– Alla föremål är likvärdiga, det må röra sig om design eller konst, säger Reyle. Konstnärer föraktar till exempel samlare, som väljer konst som passar till deras soffa. Inte jag. Jag designade genast en soffa som passar till min konst.
Uutinen har sin egen problematik.
– Svaren finns hos betraktaren, inte hos konstnären, säger Uutinen, som speglar det konkreta genom det abstrakta.
Inspiration hämtas från filosofi, yoga och popmusik.
– Inre och yttre, bägge behövs, konstaterar Uutinen, vars arbeten är mycket fysiska, ofta nästan ursinniga.
Gräll prakt – många skikt
Medan Reyle avdramatiserar konsten i Marcel Duchamps och Andy Warhols anda, ironiserar Uutinen å sin sida till exempel över konstens maskulinitet med feminina färger och material.
– Materialiteten är viktig, säger Uutinen.
Intressant är att Marianna Uutinen har inspirerat världsnamnet Anselm Reyle och inte tvärtom.
– Jag såg hennes arbeten redan 1995 när jag studerade i Karlsruhe, säger Reyle.
– Samtidigt frånstötande och tilltalande, säger han. Äckelfärgerna, ja den där pinsamma beröringen, det var bara ’ahaa’.
Dessa två har byggt upp en fantastisk utställning – ytligt gräll prakt med många skikt och djup.