Konstälskande affärsman gör succé i Berlin
Han är styrelseordförande för ett företag som 2012 omsatte 260 miljoner. Men på senare år har Borgåbördige Timo Miettinen förverkligat sin stora vision: ett konsthus i Berlin.
I Salon Dahlmann har nutidskonsten övertaget: stora dukar, iögonfallande skulpturer och installationer. Kraftfullt, nästan aggressivt, tävlar de om besökarens öga.
Vart man än vänder sig i Timo Miettinens konsthus i Berlin möts man av samtidens kända namn. Pierre Alechinsky, Peter Halley, William Copley. Många amerikaner och tyskar. På Miettinens väggar för också "de nya vildarnas fader" Georg Baselitz, och adepten Albert Öhlen, dialoger med finska kollegor som Leena Luostarinen och Marika Mäkelä.
Nu vill konstmecenaten Miettinen slå ett slag för finländsk samtidskonst.
- The House of Art and Creative Business eller Marburger 3 är ett bostads- och affärshus i Berlin med tonvikt på konst och medie- och kulturrelaterad affärsverksamhet.
- Salon Dahlmann visar två tre utställningar årligen med finländsk och internationell nutidskonst. Enligt ett europeiskt salongskoncept arrangeras mottagningar för olika aktörer inom kultur, affärer och politik.
- På samma plan ligger också en designvåning, inredd med främst finländsk design (Artek, Marimekko) för mindre tillställningar.
- Huset erbjuder bildkonstnärer konstnärsresidens: ateljé och bostad. 2011 bodde och arbetade den finländske Carnegie Art-pristagaren Heikki Marila några månader här och för tillfället bor den spanske bildkonstnären Secundino Hernandez här.
- Triad Projekt & Mediadesign hyr lokalerna på de tre översta våningarna. Triad gör project managements, bland annat interiörer för mässor, utställningar och museer. För tillfället arbetar man på Tysklands första fotbollsmuseum, som skall stå färdigt i Düsseldorf 2015.
- Ägare är EM Group, ett familjeföretag i el- och fastighetsteknik, som ägs av syskonen Timo Miettinen, Marjo Miettinen, Anu Miettinen och Taru Kokkomäki.
– Det skall absolut ske i ett internationellt sammanhang, säger han. På det sättet får vi en uppfattning om var våra egna samtidskonstnärer står. Jag är övertygad om att Finland inte behöver skämmas för sig.
I en egen nisch, omgiven av samtidskonstens stora format, hänger en liten smakfull landskapsmålning av Eero Järnefelt. På en gång lågmäld och upphöjd.
– Mitt första egna konstköp, säger Miettinen ivrigt, som redan som liten gärna följde med sin mor på konstauktioner.
Tack vare det fick Miettinen idén till invigningsutställningen av sin konstsalong i Berlin. Under devisen How I became a Collector kontaktade nykomlingen Miettinen frejdigt tyska samlarkollegor och bad om att få visa deras första konstinköp.
– Jag blev helt överrumplad över den positiva responsen, säger Miettinen, som snart hade ett tjugotal verk ur Tysklands mest kända konstsamlingar på sina väggar och en vernissagepublik han aldrig kunnat drömma om.
Investering, inte dröm
Svartklädda servitörer susar omkring med dignande brickor, stämningen är sobert sorlande och vid flygeln underhåller den kände pianisten Iiro Rantala.
Precis som det gick till i salongerna i Berlin på 1920- och 1930-talen.
Har vi en ny vallfartsort för Berlins kräsna konstpublik i vardande?
– Jag har aldrig tänkt på att öppna ett galleri, säger företagaren Miettinen. Jag säljer inte konst, jag köper konst. Men jag vill inte hålla min samling undangömd, tvärtom vill jag som många andra samlare dela den med andra. Det var också tradition i det gamla Berlin, säger Miettinen, som länge filade på det litet otidsenliga konceptet "salong".
– Visst måste det dammas av. Innehållet skall vara relevant. Dynamiken skall skapas i nutida förhållanden. Salongen skall också vara en öppnare mötesplats än förr i tiden.
Öppningssuccén våren 2012 skruvade upp förväntningarna. Nu gällde det att uppfylla dem.
Vision, inte dröm
Att Timo Miettinen skulle förverkliga sin dröm just i Berlin, stod klart från början. Om somrarna bättrade företagarsonen på språkkunskaperna i Tyskland.
Fadern Ensio hade redan på 1950-talet börjat kolla upp Das deutsche Wirtschaftswunder och under kommande årtionden blev förebilderna i den Miettinenska branschen samarbetspartner eller uppköpta. I dag har forna Insinööritoimisto Ensio Miettinen Oy förvandlats till koncernen EM-Group och omsätter 260 miljoner euro om året med Timo Miettinen som styrelseordförande.
Som den affärsman han är, godkänner inte Miettinen ordet dröm.
– Jag letade egentligen efter ett investeringsobjekt i Berlin, säger han.
Året var 2010 och priserna i Europas förmånligaste huvudstad hade redan börjat stiga. Förmögna greker såg sig nödda att säkra sina tillgångar innan de förvandlats till "sydeuror" eller – ännu värre – "nydrachmer". Kort sagt, finanshajarna hade kurs på Berlin i jakten på lönsamma investeringar.
Så också Timo Miettinen, men förvisso med andra bevekelsegrunder. Han hade råd att ta tid på sig. Miettinen besökte Berlin ofta och hade redan tittat på ett fyrtiotal fastigheter.
En dag står Timo Miettinen tillsammans med sin arkitekthustru mitt emot ett vackert men nedgånget femvåningshus på en liten sidogata i västra Berlins affärs- och shoppingdistrikt.
Två veckor senare var köpekontraktet undertecknat. Också systrarna Miettinen i familjeföretaget stödde brodern Timos idé.
I dag är huset med namnet Home of Arts and Creative Business ett litet konstverk i sig. Efter en omfattande restaurering skimrar den yppigt dekorerade fasaden i typisk Gründerzeitstil, bländande vit i raden av ovanligt många så kallade Altbauen, här i de under kriget nästan utbombade delarna av Berlin. Runt hörnet ligger ruinen av Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche och det forna Västberlins flaggskepp under det kalla kriget, varuhuset KaDeWe ett par stenkast i motsatt riktning.
"Östberlin överexploaterat"
"Mittendrin", säger berlinarna. En bättre adress kunde Miettinen, vars affärsmannanäsa vände det upphaussade forna Östberlin ryggen, inte tänka sig.
– Överexploaterat, säger Miettinen lakoniskt.
I det gamla burgna Berlin, med historiens skikt och lagringar, ibland osynliga, alltid förnimbara, ligger Timo Miettinens Berlin. De forna tragedierna ger dagens Berlin dess djup.
Stämningen är påtaglig när man väl öppnat den tunga dörren och kliver uppför den breda marmortrappan. I huset vid Marburgerstrasse lever Berlins konst- och affärsliv upp igen.
Konstsalongen är uppkallad efter husets förra ägarinna Hildegard Dahlmann som levde 1904–1986. Miettinen har låtit göra en historik, och den är spännande läsning. Jag ser framför mig den vackra unga Hildegard – f. Mühsam, f.d. Oppenheim, f.d. Ladewig, f.d. Schmidt – i frasande kjolar elegant konverserande sina gäster i husets bel étage, där takhöjden är över fyra meter.
Fru Dahlmann var "inte rasmässigt obefläckad", som det officiellt hette – hennes far var jude. Under sina sista levnadsår isolerade hon sig nästan helt i sitt hus, som hon offrat så mycket för men lyckats behålla.
Men trots att parketten är densamma och knirkar så där riktigt, är Miettinen inte inne på att romantisera alltför länge. En konstsamlares, konstmecenats, styrelseordförandes och investerares tid är på kort, inser jag när han under samtalets gång ideligen avfärdar påringningar på mobilen.
Företagarens idoghet
Främst av allt är Timo Miettinen ändå konstälskare, med en osviklig näsa för idéer och företagarens idoghet att genomföra dem.
Idén att sammanföra det stora tyska namnet Anselm Reyle och Marianna Uutinen kom Miettinen på när han besökte Reyles ateljé i Berlin och slogs av likheten i deras arbeten. När Reyle berättade att han redan under sin studietid inspirerades av Uutinens verk, hade Miettinen sin vision klar: dessa konstens enfants terribles skulle själva kuratera en gemensam utställning på Salon Dahlmann.
Reyle nappade på idén och Uutinens nya Berlingalleri Carlier-Gebauer kvitterade med en soloutställning av hennes nya arbeten.
Att Reyle samtidigt också lekte med våra konstideal i Neue Nationalgalerie gjorde Miettinens utställning till en av årets konsthändelser i Berlin.
I sommar öppnar han utställningen Space – Raum, där nutidskonsten undersöker förhållandet mellan arkitektoniska och sociala rum. Gordon Matta-Clark and Beyond är en lovande underrubrik – Matta-Clark är berömd för sina radikala interventioner.
Och nej, Finland behöver verkligen inte skämmas för sig – Alvar Aalto var den store radikalen på sin tid medan Jussi Niva i sina kalligrafiskt vackra målningar ger rum, struktur och illusion nya dimensioner.