Psykiska problem normal reaktion
Ville Kivimäkis bok är den mest heltäckande genomgången av de finländska soldaternas psykiska problem under krigen. Att frågan har undersökts så lite beror på den skam som är förknippad med psykiska problem, skriver Bjarne Nitovuori i sin recension av boken som fick årets Fack-Finlandia.
Historia
WSOY 2013. 475 sidor.
Det har också tidigare skrivits en del om de finländska soldaternas psykiska störningar under andra världskriget, till exempel av Matti Ponteva. Ville Kivimäkis bok är säkert dock den mest fullständiga redogörelsen hittills och därför har han gjort sig förtjänt av sitt Fack-Finlandia-pris.
Boken baserar sig på Kivimäkis doktorsavhandling i historia som lades fram vid Åbo Akademi i juni i år.
Att man forskat så litet beror säkert på att ämnet är känsligt. Det kan också bero på den skam som fortfarande tycks hänga samman med psykiska sjukdomar. Det syns bland annat i motståndet mot att de som under kriget drabbats av psykiska sjukdomar skulle få ersättning på samma grunder som krigsinvalider med fysiska skador. Så sent som på 1990-talet fanns ett sådant motstånd bland annat inom Krigsinvalidernas Brödraförbund och det statliga olycksfallsverket.
De här männen har redan fått bära skammen tillräckligt länge. Men viktigare än ekonomiskt stöd är det i många fall att man erkänner att kriget faktiskt förorsakade psykiska skador och att det inte var fråga om att männen var svaga eller inbillningssjuka, konstaterar Kivimäki.
Den njugga inställningen ännu 50 år och mera efteråt är en fortsättning på den förhärskande doktrinen under kriget, både inom krigsledningen och bland krigspsykiatrerna. Den allmänna linjen bland psykiatrerna var att de mentala störningarna drabbade män som från början var svagsinta med negativa karaktärsegenskaper. De uppfattades ofta som moraliskt mindervärdiga. Yrjö K. Suominen, som före kriget var överläkare vid Korsholms sjukhus, hävdade i en artikel som publicerades efter kriget till och med att samhällets funktionsförmåga skulle förbättras om "detta undermåliga element kunde avlägsnas från samhällskroppen". Suominen var extrem men enligt Kivimäki ingalunda något undantagsfall.
Det var från Tyskland före nazisterna som psykiatrin i Finland tagit sina lärdomar. Den tyska psykiatrin var ännu under första världskriget mera human och liberal än till exempel den franska eller brittiska. Men då kriget gick dåligt för tyskarna fick också psykiatrin bära hundhuvudet. Krigsneuroserna var inte längre en följd av vad som hände vid fronten utan berodde på svaga, sjukliga och degenererade element.
Vem som helst, helt normala män, kunde bryta samman vid fronten. Å andra sidan noterade psykiatrerna att vissa sjukliga egenskaper var nyttiga i krigföringen. I en intervju med anledning av boken undrar Kivimäki om inte psykiska störningar är en normal reaktion i en situation, där nationerna ledda av äldre män sänder ut hela åldersklasser av unga pojkar och män för att slakta varandra.
I fråga om inställningen till soldaternas psykiska problem placerar sig den finländska krigspsykiatrin någonstans mellan de totalitära och de demokratiska länderna, konstaterar Kivimäki. I de totalitära staterna Tyskland och Sovjet likställdes de psykiska störningarna vanligen med desertering och bestraffades ofta med arkebusering. I boken saknas dock en granskning av hur problemen hanterades i andra krigförande länder under andra världskriget. Å andra sidan var Finlands krig speciella och går inte riktigt att jämföra med andra länders krig.
Kivimäki försöker också förklara varför en majoritet ändå stod ut, vilket räddade Finlands självständighet. Han tar sin utgångspunkt i undersökningar som visat varför den tyska armén fortsatte kämpa 1944-45 trots att läget var hopplöst. De tyska soldaterna stod ut så länge deras små- eller primärgrupper hölls intakta och solidariteten inom dem erbjöd emotionellt stöd, inte därför att de trodde på nazismens politiska och ideologiska budskap.
Också i Finland hade soldaternas primärgrupper stor betydelse. Men enligt Kivimäki räcker det inte som förklaring. Han söker motiveringen i det kollektiva medborgarskap som skapats av de politiska och ideologiska strömningar som på 1930-talet gick ut på att överbrygga klyftorna från 1918 kombinerat med en stark antisovjetisk fiendebild och som sedan fick sin fulländning i vinterkrigets enighet. Detta medborgarskap omfattade också den politiska vänstern.
Jag är inte så övertygad om den argumentationen. 1918 års klyftor hade väl inte överbryggats såsom Kivimäki gör gällande. 1930-talets ideologiska fostran hade knappast så stor betydelse. Avgörande för den socialdemokratiska vänsterns uppslutning – Kommunistpartiet hade slagits sönder redan tio år före kriget – var tvånget att delta (värnplikten) samt bilden av Stalins Sovjet. En sådan "socialism" ville man inte ha i Finland.
Enigheten gällde alltså vinterkriget. Vapenbrödraskapet med Nazi-Tyskland och erövringen av ryskt territorium i Öst-Karelen under fortsättningskrigets anfallsskede 1941 samt det långa ställningskriget tärde på soldaternas motivation. Över 2 000 soldater vägrade överskrida den gamla gränsen och en allmän opinion bland trupperna var emot erövringskrig, konstaterar Kivimäki. Detta fenomen har utforskats väldigt litet.
Kivimäkis bok är synnerligen läsvärd. Till det bidrar de många detaljerade skildringarna av enskilda fall.
Bjarne Nitovuori är pensionerad journalist från Hbl och verkar i dag som fri skribent.