Slaget om de finska soldaternas nerver
Nästan aldrig tänker jag på Sven Duva. Men efter att ha intervjuat vinnaren av årets Fack-Finlandia, historikern Ville Kivimäki inser jag att det är just Sven Duva vi på sätt och vis talat om fast namnet aldrig nämnts.
Runebergs hjälte förkroppsligade en idealism som varken behöver bejakas aningslöst eller förkastas med fullt så hånfull aggressivitet som efterkrigstiden gjort. Samtidigt var han en bild av outsäglig krigstragik: soldaten med utvecklingsstörning.
Kivimäkis bok Murtuneet mielet. Taistelu suomalaissotilaiden hermoista 1939–1945 (Brutna sinnen. Kampen om de finska soldaternas nerver 1939–1945, ej övers. till svenska) handlar om de ungefär 18 000 finländska soldater som vårdades psykiatriskt för krigsskador under kriget. De utgjorde något över två procent av alla inkallade.
En populär benämning på det många av dem led av när de skrevs in var tärähdys, våldsam skakning eller skräll – till exempel som följd av dånet av fiendens artillerikoncent-ration – vilket skulle föra tankarna till aivotärähdys, hjärnskakning, och få ett pinsamt psykiskt tillstånd att låta respektabelt fysiskt. Andra var apatiska, förvirrade, utmattade, ångestridna, oförmögna att tänka ratio-nellt.
I dag talar man om PTSD, posttraumatisk stress. Men Kivimäki påpekar att alla psykiatriska diagnoser, också de som används nu, är produkter av sin egen tid, olika sätt att försöka avgränsa delar av den psykiska ohälsans och våndans vida område och mångfald.
Idealismen
Kivimäki är uppvuxen med sin farfars och morfars karga bild av kriget.
– De avskydde all krigsglorifierande fosterlandsretorik. Ingendera var psykiatrisk patient, men på båda förstod jag att kriget var en tragisk och hemsk upplevelse.
Trots det här vill Kivimäki inte rasera alla ideal, så där som det oblida 70-talet gjorde i Väinö Linnas och Paavo Rintalas aggressiva anda.
Idealism är alltså inte bara falskt medvetande utan den kan också vara till hjälp och nytta?
– Absolut! Men då handlar det inte om utifrån påbjuden retorik, min egen morfar och farfar reagerade väldigt starkt mot all idealisering av kriget. Soldaten vid fronten behövde ideal. I traumaforskningen har man gjort den iakttagelsen att traumat uppstår när idealen rasar och världen ter sig enbart kaotisk, ful och ond. Den soldat som har höga ideal är ändå inte nödvändigtvis mera sårbar. Förmågan att formulera och hålla fast vid sina ideal och goda värderingar också i en svår situation tycks vara ett skydd mot traumatisering också i extrema omständigheter.
- Född: 1976 i Helsingfors, uppvuxen i Villmanstrand.
- Studerat: Historia vid Joensuu universitet, inledde avhandlingsarbetet där men fick ingen finansiering, kom med i ett projekt vid Åbo Akademi i stället. Har nu en forskartjänst vid Helsingfors universitet.
- Bosatt: I Tammerfors sedan 2005.
- Familj: Hustru och två barn.
- Inspirerande historieforskning: "Juha Siltalas psykohistoriska forskning, hans resonemang är djärva och infallsrika på ett bra sätt. Särskilt ur genushistorisk synvinkel har Ann-Catrin Östman och Anders Ahlbäck vid Åbo Akademi varit inspirerande kolleger."
- Senast läst och gillat: "Jonathan Littells roman De välvilliga läste jag efter disputationen, Teemu Keskisarjas Viipuri 1918 ska jag börja med."
- Härnäst: "Nu ska jag ta itu med det som jag en gång tänkte också skulle ingå i avhandlingen: hur det var att återvända från kriget."
- ktuell med: Fakta-Finlandia för boken Murtuneet mielet. Taistelu suomalaissotilaiden hermoista 1939–1945, WSOY, som är en lätt bearbetad version av doktorsavhandlingen "Battled Nerves: Finnish Soldiers' War Experience, Trauma, and Military Psychiatry, 1941– 44", granskad vid Åbo Akademi inom ämnet nordisk historia
Cynism är alltså inget skydd?
– Det kan fungera för någon men så enkelt är det inte. En svart livssyn hjälper inte nödvändigtvis när man ska möta den hemska verkligheten.
– De unga värnpliktiga hade i själva verket ofta en väldigt idealiserad kvinnouppfattning. Veteraner berättar om hur de som unga beväringar skröt med kvinnohistorier, "men vi var ju så unga grabbar så inte hade vi hunnit få några erfarenheter av sånt på riktigt". För många av dem var mamma ännu den viktigaste kvinnan.
– Det sexistiska sättet att tala om lottor som förekom under kriget och strax efteråt är bara en sida av saken. I veteranminnen nedtecknade på 70-talet konstateras ibland att det bara var grabbigt skrävlande, i själva verket handlade de oförglömliga upplevelserna om god vård och omsorg på fältsjukhuset. Men inte skryter man karlar emellan med att man behövt bli snällt och moderligt omskött.
Ungdom var också ett slags skydd, verkar det som.
– Äldre män drabbades av psykiska krigsskador något oftare än unga. Familjens roll var kluven. Det fanns patienter som till exempel hade en sjuk hustru och små barn hemma, och för dem vara oron en tung börda som bidrog till sammanbrottet. Men särskilt under ställningskriget, när depression och utbrändhet snarare än akut chock och trauma var vanliga, verkar det som om brevkontakten med familjen och tankarna på dem därhemma utgjorde ett skydd mot sammanbrott. Äldre ogifta män var en riskgrupp under kriget, och är det ju i många avseenden annars också.
Pennalism, chocker, empati
Vad kunde då den krigstida psyki-atrin erbjuda de psykiskt skadade utom snälla sköterskor? Variationen var i praktiken stor, fast konsterna inte var så många. Insulinchocker, elchocker och kardiazolchocker utprovades. Kardiazol var en dunderdrog som ingav patienten upplevelser av djupaste dödsångest och förorsakade kramper som fick muskelfästen att brista och axlar att hoppa ur led.
– Kardiazolbehandlingens disciplinära potential var välkänd, säger Kivimäki.
Sanitetskapten Konrad von Bagh, som fått sin psykiatriska utbildning i Tyskland, stod för den ena ändan av skalan mellan straff och vård. Hans syn på psykiska krigsskador uttrycktes genom en krigisk metaforik och aktualiserade bilden av sjukdomen som flykt och därmed den sjuke som desertör.
– von Bagh beskrev sitt läkaruppdrag som att "förfölja neurosen" och talade om "flykten in i sjukdomen". Botemedlet var att vända flyktriktningen, genom att göra sjukdomstillståndet så olidligt att patienten flydde in i hälsan i stället.
von Bagh utnämndes till psykiater för ett psykiatriskt rehabiliteringskompani i Lahtis som i praktiken var ett arbetsläger med avancerat pennalistiska praktiker.
I den andra, humanare ändan av vården fanns läkare som sanitets-överstelöjtnant Sven E. Donner.
– Han kunde i sina patienter se människor i nöd som kämpade för att klara sig, och bemöta dem med mildhet. Donner var filantrop och idealist, och hans egna barn lär ibland ha skrattat åt hans högstämdhet. Men hans ideal hade formats av det brittiska scoutidealet och rymde också hjälpsamhet, kamratskap och solidaritet med dem som inte klarade sig så bra.
I Donners upplysningsideal ingick dock, vilket dessvärre var typiskt för hans tid, också rashygieniska resonemang om ärftlighet och "svagare element". Han hävdade att en stor del av de psykiatriska krigsskadorna kunde förklaras just med utvecklingsstörning, enligt tidens benämningar idioti, debilitet, imbecillitet. För honom var intelligenstestet ett viktigt diagnosinstrument vid intagningen av de psykiskt skadade.
– Det var sorglustigt att läsa om testen som gjordes på patienterna när de togs in, ofta så illa däran att de knappt kom ihåg vad de hette. Numera vet man att extrem stress och trauma drar ner resultaten för intelligenstest och påverkar minnet. Då är man inte upplagd för frågesporter där man ska förklara finska ordspråk och knäcka tankenötter, säger Kivimäki.
Man gjorde alltså allt för att lokalisera problemet hos den enskilda, förankra skadan i den psykiskt krigsskadades konstitution i stället för att lägga fokus på krigets och stridsupplevelsens grymhet och orimlighet? Kriget måste betraktas som något en normal människa nog klarar av.
– Och enligt den logiken fanns felet hos soldaten som inte gjorde det. Förutom förståndshandikapp talade man om karaktärssvaghet, nervsvaghet, degeneration och dåliga arvsanlag, "nervösa mostrar" i släkten och så vidare. Vid det som faktiskt hänt vid fronten fäste man mindre uppmärksamhet.
Sven Duvas tragedi
Bland de hundratals patientjournaler som Kivimäki läst finns en historia som på ett grymt sätt för tankarna till Sven Duva, soldaten med utvecklingsstörning. Det fanns män som, ibland av fri vilja för att bevisa sin duglighet för en värld som alltid sett ner på dem, gick ut i kriget utan några som helst förutsättningar att klara sig.
– Jag minns särskilt en man som uppenbart hade något slag av utvecklingsstörning. Han tjänstgjorde i samma kompani som sin bror. Tanken var kanske att brodern skulle se efter honom. Men brodern dödades, hans huvud sköts av, och mannen intogs på sjukhuset där han inte kunde tala om annat än sin döda bror och det där huvudet som inte längre fanns.
– De riktigt dramatiska fallen är ändå inte så många, mycket oftare handlar det om utbrändhet, utmattning.
Varför är kriget fortfarande så viktigt för oss finländare?
– Att tala och läsa om kriget tycks vara ett sätt för oss att idka självrannsakan. Om vi nu tänker oss en bok om till exempel utmattning i 60-talets finska arbetsliv, så skulle den säkert intressera en del men inte så många. Men det som handlar om kriget tycks fortfarande på ett mera direkt sätt handla om oss alla. Kriget tycks på något sätt, på gott och ont, vara kopplat till den finska identiteten, säger Kivimäki.
– På ett mera abstrakt och ledsamt sätt finns också en tendens att mobilisera persongalleriet i Linnas Okänd soldat när man funderar på hurudana finska män eller kvinnor är. De här karaktärerna kan vara en del av allt det som definierar oss, men det är jobbigt om vi utgår från att kriget är det sammanhang där vår sanna natur uppenbaras.
– Jag vill inte hindra någon från att skriva böcker om krigshjältar, men bilden av den finska soldaten är så mycket annat än Mannerheimriddarna, Lauri Törni, Adolf Ehrnrooth och så vidare. Vi behöver också berättelsen om den sköra och sårbara människans krig.
Om de psykiskt sårade hade egenskaper som gjorde att just de bröts av kriget, så kanske det också är så att de goda krigarna kunde sakna egenskaper som gjorde dem dugliga för fred, familjeliv, arbetsvardag?
– Det fanns de som verkade som skapta för kriget, de var som fiskar i vattnet i den extrema situationen. Men i fredstid var de helt hopplösa och ställde bara till besvär var de än hamnade. De egenskaper som gör att man klarar sig i krig ger en gans-ka smal kompetens. Män som inte klarade sig i kriget kunde ha fina kvaliteter som vänner, arbetstagare, pappor ...
Krigspsykiatrin ter sig i dag som underlig på många sätt – inhumant bestraffande, okunnig – men vad kommer historikerna om femtio år att förvånas över i vår tids psykiatri?
– Något man förhoppningsvis kommer att se kritiskt på är vår tids fixe-ring vid medicinering – psykiatri handlar i dag mycket om att skriva ut läkemedel. En annan sak är att utbudet av diagnoser tycks öka hela tiden. Risken finns att egenskaper och känslor som förut var uttryck för normala mänskliga erfarenheter medikaliseras – att sorg, blyghet, ängslighet ses som sjukdomar, inte som något som hör livet till. Psykologins fackspråk breder ut sig över allt större områden så att hela livet till slut kan beskrivas och kontrolleras på psykologspråk. Psykiatrin borde kanske hållas inom sitt revir av sjukdomar och störningar, i stället för att krypa in precis överallt.
Men diagnoser är ändå inte bara modeflugor eller sociologiska och historiska trender, påminner Kivimäki:
– Det finns alltid människor som behöver hjälp för psykiskt lidande, och dem kan man inte avfärda med en historiserande och relativiserande psykiatrikritik. De har rätt till dia- gnos, vård, och ibland också mediciner.