Filmrecension: Salpa
Från ett överraskande håll och utan större väsen anländer filmen som är höstens inhemska triumf.
Drama
Foto: Arttu Peltomaa. I rollerna: Elis Lindfors, Eero Enqvist, Elena Leeve.
Vitsord:
Zagros Manuchar har bakom sig en nästan 20-årig tillvaro i Finland efter att ha anlänt hit som flykting 1994. Hans långa debut Salpa är med andra ord den första film i vårt land gjord av en person med en sådan bakgrund. Ändå är hans stronga och sympatiska film egentligen inte alls färgad av en invandrarverklighet. Det oaktat gäller det ett utanförskap.
Efter årets inhemska produkter som Över mörka vatten och Lärjungen dyker ännu en ung pojke upp vars tillvaro är smått problematisk. Den 14-årige Henri (Elis Lindfors) lider av sin stamning som bidrar till att stärka hans isolering och ensamhet. Genom ett specialarrangemang befrias han temporärt från skolan och undervisas hemma av den ensamförsörjande fadern, främst i matematik. Den sympatiske pappan (Eero Enqvist) tycks ändå inte förstå pojkens problem utan försöker förringa det. Sina fria stunder tillbringar Henri mest i det närliggande häststallet där han blir bekant med en av hästflickorna (Elena Leeve) i vilken han får en förtrogen.
Med knapp men behärskad registreringskonst fångar regissören Henri och hans vardag. Han gör det helt utan effekter och större dramatik. Och, nota bene, utan musik. Ändå vibrerar detta stilla poem av naturliga ljud som klockans tickande, hundarnas skall och regnet som strilar ner. Det fungerar faktiskt bättre i sammanhanget än understrykande och känsloladdad musik. Allt bidrar till att skapa en associationsrik väv som inte bara står för en strängt objektiv värld utan som tillika subtilt fångar pojkens subjektiva upplevelsesfär. Denna händelselöshetens miniatyrvärld uppvisar vissa likheter med Miika Soinis stillsamma höstsonat Thomas (2008) där det gällde en gammal pensionär (Lasse Pöysti).
Som Henri står Elis Lindfors för ett känslig och lyhörd insats. Salpa är en utsökt enkel liten film som är gjord med en anspråkslös budget men väggledd av en idé och vision och förverkligad med äkta kinematografisk fingertoppskänsla. I det här fallet är mindre definitivt mera. Med emfas visar regissören att hans intresse för film är på ett annat plan än alla tekniska och trendiga lekar med mediet.