Filmrecension: Betoniyö
Betoniyö är en mörk och tröstlös odyssé där endast strimmor av ljus glimtvis kan sippra in genom den hårda betongens sprickor, skriver Hans Sundström.
Manus: Pirjo Honkasalo, Pirkko Saisio. Foto: Peter Flinckenberg. Musik: Karl och Pär Frid. I rollerna: Johannes Brotherus, Jari Virman, Anneli Karppinen, Johan Ulfsak.
Drama
Vitsord:
Efter en lång paus har vår dokumentärfilms leading lady Pirjo Honkasalo återvänt till det fiktiva formatet i Betoniyö. Då minns man att hennes senaste dokumentär Seitti – kilvoittelijan päiväkirja ibland hade drag av spelfilm med en fläkt av andlighet och buddhism mitt i miljonstaden Tokyos moderna kaos. Men den beskrev ändå en upplysningens väg medan Betoniyö är en mörk och tröstlös odyssé där endast strimmor av ljus glimtvis kan sippra in genom den hårda betongens sprickor.
Honkasalo har tagit sig an sin livskamrat Pirkko Saisios roman från 1981 som utspelar sig i huvudstadens tydligt urskiljbara östra förorter men som det oaktat utformats som ett drömlikt själslandskap. Nota bene i svartvitt. Drömmaren är i första hand Simo (Johannes Brotherus), 14-åringen som bor med modern (Anneli Karppinen) och ser upp till sin äldre bror Ilkka (Jari Virman) som upplever sina sista fria dagar innan han ska avtjäna ett fängelsestraff. Han står för den hårda och kalla cynismen utan hopp men Simo betraktar honom med beundran. I grannskapet bor också en homosexuell konstnär (JohanUlfsak) som försöker inympa andra värden i den konfyse Simo. Mötet mellan dem slutar med urladdning i sommarkvällen.
Hoppet och humanismen finns med andra ord utanför Honkasalos mörkt ödesmättade handling som med sitt symbolspråk kan föra tankarna till Carol Reeds Odd Man Out (En natt att leva, 1947). Vad falska rollbilder och snedvridna ideal beträffar blir man även påmind om lilla Edmunds somnambula vandring mot självmordet i Rossellinis Tyskland år Noll (1947).
Dessvärre känns den helhet som Honkasalo bygger upp (och som kan påminna om en fattigmans Tarkovskij eller von Trier) ändå oartikulerad och likstel trots att många scener och vyer badar i expressivt ljus. Det mesta blir hängande mellan symboliskt själslandskap och verklighetens illusionslösa vyer. Dialogen, en korsning mellan gatans tuffa jargong och konstlade metaforer, är ärligt talat ryslig. Honkasalo talar för tolerans och humanism men det är en appell som på något sätt drunknar i den mörka och nihilistiska natten.