Filmrecension: Lärjungen
Maktspel, familjevåld och tystnad är de bärande elementen i Ulrika Bengts utmärkta film Lärjungen.
Manus: Roland Fauser & Jimmy Karlsson. I rollerna: Erik Lönngren, Patrik Kumpulainen, Niklas Groundstroem, Amanda Ooms, Ping Mon Wallén.
Det vilar något finlandssvenskt över fyrar och besatta pappor som tvingar familjen att leva ut deras drömmar. Lusten att upprätta en egen skinande värld med egna lagar, på avstånd från omgivningens hot och konkurrens, där pappan får vara patriark och familjen tacksamt lyda hans order. (Fyr kan bytas mot sommarparadis eller segelbåt.) I sin nya film Lärjungen har Ulrika Bengts skapat minsta möjliga värld – ön i yttersta havsbandet kan förefalla idyllisk utifrån, en fristad från brinnande världskrig – men i dallrande inre spänning.
Den vackra sommaren 1939 kommer den 13-åriga Karl Berg (Erik Lönngren) till Lågskär i den åländska skärgården för att bli fyrvaktare. ”Du är ju bara en pojkvasker”, säger fyrmästare Hasselbond (Niklas Groundstroem) föraktfullt och vill skicka honom tillbaka till barnhemmet med följande båt. Men Karl gör vad som helst för att få stanna och blir vän med fyrmästarens jämnårige son Gustaf (Patrik Kumpulainen). Det urartar närmast till en thriller, en ungdomsfilm om maktspel, familjevåld och tystnad.
Vid obruten horisont
Lärjungen är en liten film, men klar och brinnande som en ljuslåga. Bengts har aldrig tidigare haft denna kontroll över sitt material. Precis som människor i skärgården alltid haft för vana gör hon en dygd av nödvändigheten: begränsningar i budget, scenografi, teknik och så vidare vänder hon till förtjänster. Det som kunde verka gammaldags får en närmast klassisk resning, det sorgligt aktuella familjevåldet blir än mer drabbande i den pastorala omgivningen. Bilderna är inte tungt förutbestämda, utan har en frihet som fötts ur glädjen att upptäcka ön. Samtidigt bidrar det till klaustrofobin att vi aldrig får lämna den.
Med en ö och några skådespelare finns heller inget som distraherar från skådisarbetet, vilket överlag är utmärkt. Här begås inte finlandssvensk films kardinalsynder, som att uttala repliker som på scen, oförklarligt kasta mellan språk och dialekter, säga ut all undertext eller skådespela i varierande grad av stilisering.
Niklas Groundstroem gör en otäck fyrmästare. Latent våld lurar bakom den välmodulerade högsvenskan, de lite för långsamma rörelserna, det bedrägligt behagliga ansiktet. Det är värst då han skrattar: det gör han endast då han skadar. Som skådespelare är han återhållsam – vi kan inte se vad han tänker – men just blankheten blir fasansfull. Gustaf, den hunsade sonen, har uppenbarligen vuxit upp med denna återhållsamhet och har kanske svårast att klara sin roll. Erik Lönngren som Karl hör till de imponerande barnskådespelare som förstått att på film ska man helst inte spela alls – han är som ur en neorealistisk film.
Amanda Ooms är mamman Dorrit, en kvinna som blivit förråad och pinad till oigenkännelighet av sin man. För några sekunder vid sitt älskade piano, ser man vem hon en gång var. Ooms har den födda filmskådespelarens vitalitet, att få varje ögonblick att spraka och leva. Den enda pappan skonar är den lilla dottern Emma, spelad av fyndet Ping Mon Wallén (kan det finnas ett mer samtida rikssvenskt namn?) som har samma begåvning.
Den värsta av fäder
Det finns något till hjärtat gående i filmens självklara förhållande till bildning – den påminner om Jan Troells klassiska Här har du ditt liv, inte bara för att de 13-åriga huvudpersonerna båda läser Strindberg. Här finns influenser av Jane Campions Pianot, om den tystade kvinnan vars uttryckssätt mannen vill förstöra, och av Roman Polanskis klaustrofobiska skräck i solsken.
Men mest påminner filmen om Klaus Härös i det tveklösa barnperspektivet som kännetecknar all nordisk ungdomsfilm som bäst. Det är inte så överraskande med tanke på att Jimmy Karlsson också skrev Den bästa av mödrar. Manuset är även här en aning fyrkantigt men skådespelarna ger det nerv och liv. Det vackra hantverket har Bengts också gemensamt med Härö, liksom en förkärlek för dominerande filmmusik. Men Bengts är mindre Hollywoodslipad, mer rå och Bergmaninspirerad – uppenbart av Sommaren med Monika men också med ett vaket öga för hur pojkar blir män.
Förra året var ett ovanligt svagt år för finsk film, men Lärjungen förebådar en ljusnande framtid i vilken Ulrika Bengts hör till filmskaparna att räkna med.