Teaterrecension: Nazimonster på Lilla Teatern
Dokumentärt material, makabra men verkliga detaljer om experiment och tortyrmedel varvas med hysterisk dörrspringarfars i Lilla Teaterns Nazifruar.
Regi: Raila Leppäkoski och Taru Mäkelä. Scenografi: Kaisa Rasila. Dräkter: Riitta Anttonen-Palo. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljud: Janne Brelih. Mask och peruk: Jutta Kainulainen och Milja Mensonen. På scenen: Pia Runnakko, Marika Parkkomäki, Joachim Wigelius, Robert Enckell, Åsa Wallenius. Premiär på Lilla Teatern 29.8.
Vad ska man egentligen tänka när man ser en pjäs som handlar om nazister och deras fruar och samliv intill koncentrationsläger och publiken sitter och skrattar?
Ja, dels kan man konstatera att det inte är det första försöket att driva med nazismen. Det finns en uppsjö av så kallad Hitlerhumor med verk som tv-långköraren Allå, 'allå, 'emliga armén, Tarantinofilmen Inglorious Basterds, Mel Brooks Det våras för Hitler. På nätet har det länge varit ett populärt nöje att förse bunkerscenen ur filmen Undergången med ny satirisk text. Och visst, skratt kan ha en bearbetande, avväpnande och karnevalistisk funktion.
Men att göra humor av Förintelsen är alltid en risktagning, aldrig något som är självklart berättigat. Det är en fråga om en balansgång, hur man gör det och vad syftet är.
Gunilla Hemming låter olika hustrur till män inom nazirörelsen träda fram och berätta om sina liv i pjäsen Nazifruar. Också om texten framförs nästan ordagrant på scenen är läsupplevelsen lågmäldare än det vi ser på Lilla Teatern.
Regissörerna Raila Leppäkoski och Taru Mäkelä tar till en mängd olika stilar för att hantera det ömtåliga temat. Det börjar med en allvarsam monolog framförd av Åsa Wallenius som fru Höss, hustru till Auschwitz lägerkommendant Rudolf Höss, en ömsom mjuk, ömsom hård Robert Enckell. Det dramatiska utspelet mynnar snart ut i slapstick, nästintill buskis när Pia Runnakkos "preussiska matrona" redogör för sina dråpliga kärleksaffärer med framgångsrika nazimän. Allt hade gått väl om inte nazisterna i en hämndaktion hade förintat den tjeckiska byn Lidice, konstaterar hon och drar till med sin slutkläm: "Från och med det kunde man aldrig uttala namnet Heydrich utan att samtidigt tala om förintelsen av Lidice. En by som vi aldrig hade besökt!"
Dokumentärt material, siffror på offer, makabra men verkliga detaljer om experiment och tortyrmedel varvas med hysterisk dörrspringarfars. Det blir en märklig krock där humorn inte känns avväpnande eller karnevalistisk, utan mest förvirrande.
Vidriga typer
Utpräglad fars blir det i berättelsen om Karoline Rascher som kidnappade ett tiotal barn för att uppfylla Hitlers ideal om sexbarnsfamiljer. Marika Parkkomäki och Pia Runnakko springer in och ut på scenen byter ut allehanda babydockor, medan den taffliga maken (Joachim Wigelius) myser över sin perfekta kärnfamilj.
Publiken skrattar men sedan kommer moralbomben. Skådespelarna upplyser om att mannen utförde experiment på 200 människor och att Karoline tillsist bestraffades för sina upptåg och avrättades på ett koncentrationsläger. Jag funderar om det är ett försök att lura publiken till att skratta för att göra den illa till mods. Eller ville man lätta upp stämningen med sketchen?
Nazismen är inte det enda som vi ska skratta åt. Det blir också fnissigt när en bastant fru kallar sin man homosexuell. Man kan förstås fråga sig varför man år 2013 har ett behov att använda ordet som en "lustig förolämpning".
Kanske ligger problemet i att föreställningen marknadsförs som en inblick i nazifruars liv och tankevärld men att man i praktiken serveras en rad uppskruvade scener med typer som framstår som fullkomligt vidriga.
Många gånger går tankarna till föreställningen Ensam i Berlin som visades på tyska Theatertreffen i våras. Också där var humor ett element i skildringen av hur nazismen tog sig uttryck i ett helt vanligt kvarter i Berlin. Genom att porträttera medlöpare och motståndsmän kunde författaren Hans Fallada visa hur alldeles vanliga människor begår misstag, väljer fel men ibland också rätt. Att alla människor och samhällen bär på potentialen – alla former av fördomar – som en tickande bomb.
Jag är inte säker om humorn hjälper att fördjupa porträtten av de onda på Lilla Teatern. Förutom Marika Parkkomäkis karaktär Sofie – den enda som gör uppror – förblir nazifruarna ett pack pedantiskt prydliga monster.