Auschwitz var paradiset för fru Höss

Hedwig Höss var gift med Rudolf Höss, beryktad kommendant i Auschwitz och en av dem som avrättades i enlighet med domslutet från rättegången i Nürnberg. Paret bodde i en villa, belägen intill taggtrådsstängslet som omgav koncentrationslägret, och här inrättade fru Höss ett liv som hon betecknade som paradiset.

I hennes klädkammare och smycke- skrin fanns pälsar och juveler konfiskerade av judar som deporterats till Auschwitz. Skafferiet fylldes med matvaror som judarna haft med sig i tron att de själva skulle mätta  magarna med dem.

Medan Rudolf Höss ägnade dagarna åt att verkställa den slutliga lösningen, det vill säga förinta judarna, satsade hans hustru sin tid på att få familjelivet att fungera så normalt som möjligt.

– Jag har alltid undrat hur en vardag i skuggan av Förintelsen såg ut. Hur resonerade fruarna?

– Tänk dig dagarna då ett extra tåg anlände, maken försenade sig till middagen och steken brändes vid i ugnen. Hur reagerade frun då? Blev hon irriterad över den förstörda middagsmaten eller intog hon en annan attityd?

Bland historieforskare varierar åsikterna om hur mycket nazistfruarna egentligen visste. Dokumentation om detta saknas, bland annat för att dagböckerna är förstörda.

– Jag tror att en del av kvinnorna visste rätt mycket om vad som pågick men att familjelivet var viktigast för dem. En del var naiva, andra måna om att stiga socialt. Vi kan inte betrakta dem som monster men som medlöpare och här finns kopplingen till oss själva.

– Hur reagerar vi om vi står vid sidan om och ser något som är orätt? Ibland ska man kanske inte blanda sig i men ibland är det moraliskt fel att låtsas som ingenting.

Gunilla Hemmings intresse för historia väcktes i tonåren då hon i familjens bokhylla hittade William L. Shirers fyrdelade verk Tredje rikets uppgång och fall.

– Den som har konfronterats med Tredje riket kommer inte undan. Det är ett skede som Europa inte kan undvika.

Ett tvåårigt stipendium från Svenska kulturfonden möjliggjorde fördjupad research och Hemming upptäckte att det finns hur mycket litteratur som helst om Förintelsen men att de nazistiska kvinnorna länge var ett outforskat ämne.

– På 1970-talet betraktades kvinnorna som offer och därmed ointressanta. På 1980-talet vände opinionen och då ansåg forskarna att kvinnorna var en viktig del av systemet.

Kväljande

Hedwig Höss är en av de kvinnor som lyfts fram i pjäsen Nazifruar. Med finns också Brigitte Frank, gift med Hans Frank som var generalguvernör i Polen samt Henriette von Schirach, gift med Baldur von Schirach som ledde Hitler Jugend.

De kändaste av nazistfruarna – Eva Braun och Magda Goebbels – har Gunilla Hemming valt bort.

Pjäsen översattes till engelska i fjol och uppfördes som så kallad stage reading under namnet Frau Höss på Scandinavia House i New York i  februari.

Nu planerar samma arbetsgrupp en full uppsättning, tänkt att ges på Baryschnikov Arts Center nästa spelår.

Även om Gunilla Hemming inte skriver om själva Förintelsen i pjäsen var det omöjligt att förbli oberörd under arbetet.

– Visst var det ofta kväljande och jag undrade varför jag höll på med detta. Men vi måste också försöka förstå hur Förintelsen var möjlig. När man får alla bitar på plats är det lättare att se det som inte får upprepas, säger Hemming och påpekar att gaskamrarna var slutet på en lång, historisk process.

– Martin Luther lanserade antisemitismen. Han uppmanade till judehatet och till att bränna synagogor. Det talar vi inte om.

Också romernas öde har det varit märkvärdigt tyst om. Av Europas uppskattningsvis en miljon romer dog flera hundratusen i koncentrationslägren.

– Romerna har varken haft resurser att göra sig hörda, eller väntat sig att bli det. Det är helt oerhört.

Fruarnas drottning

Magda Goebbels ansågs vara drottningen bland den nazistiska elitens fruar. I likhet med de övriga ”fina” nazistfruarna klädde fru Goebbels gärna upp sig och sminkade sig, tvärtemot de nazistiska idealen med dirndlklänningar och flätat hår.

Men relationen fruarna emellan var inte hjärtlig.

– De levde i en hård värld. Äktenskapen var inte heller särskilt lyckliga.

Efter krigsslutet förändrades livet. De nazistiska ledarna ställdes inför rätta i Nürnberg. Rudolf Höss och Hans Frank hörde till dem som avrättades, Baldur von Schirach dömdes till tjugo år i fängelse.

Kvinnorna fördes till ett uppsamlingsläger men blev, i motsats till sina män, inte dömda. Resten av sina liv levde de i diskret stillhet.

– Många betraktade sig som offer och var kränkta över att de allierade hade kommit och förändrat livet för dem.

– Det fanns också många nazister kvar. De stödde varandra och övergav inte sin ideologi. Henriette von Schirach konstaterade ännu på 1980-talet att ”allt var ju så bra”.

Assange och kunskapen

Gunilla Hemming är aktuell även på en annan Helsingforsscen i höst. Stadsteatern sätter upp hennes nyskrivna pjäs om Julian Assange och Wikileaks.

– Historien om Assange är ett klassiskt drama om hjälten som faller. Här finns sex, konspirationer, bäste vännen som sviker och försök utifrån att styra utvecklingen.

Hemming har läst bland annat polisprotokollen om den berömda våldtäkten i Sverige och säger att hon är förbluffad.

– Det dokumentära materialet talar för Julian Assange men någonting hos de journalister som rapporterat om fallet är märkligt. De är småsinta och kränkta.

– Man ska gärna ställa sig in hos journalister och det gör inte Julian Assange.

Nazifruar har premiär på Lilla Teatern 29 augusti.

Verkossa – WikiLeaksin nousu ja uho har premiär på Helsingfors stadsteater 12 december.