Filmrecension: Woody Allen och livslögnens lady
Woody Allen överraskar med ett annorlunda kvinnoporträtt i vilket Cate Blanchett både roar och väcker rysningar.
Foto: Javier Aguirresarobe. I rollerna: Cate Blanchett, Sally Hawkins, Alec Baldwin, Bobby Cannavale, Andrew Dice Clay, Peter Sarsgaard.
Woody Allen har inte bara vikt ut sig själv utan har som vi vet under årens lopp hunnit skapa en mängd minnesvärda kvinnoporträtt i sina filmer. Kvinnor i trassliga och krångliga förhållanden. Drömmande och desillusionerade kvinnor, tjechovska och bergmanska. Ett kvinnoöde som på många sätt skiljer sig från alla tidigare får Cate Blanchett tolka i Blue Jasmine där livslögnen, rentav mytomanin, tar över hennes liv.
Omisskännligt blandar Allen fortfarande patos och humor, komedi och tragedi, men Blue Jasmine blir ändå en mörkare motpol till de romantiska drömmarna i ett färskt verk som Midnight inParis (2011). Eller till verklighetsflykten i Kairos röda ros (1985). Dessa besvärjelseakter som egentligen stod för ett alternativ och skapade en vackrare verklighet medan Blanchetts Jasmine ihärdigt låtsas upprätthålla den verklighetens bubbla som spruckit och fortfarande sola sig i det mondäna livets glans.
För Jasmine har kraschen, både av ekonomisk och privat natur, inneburit ett drastiskt uppbrott från ett extravagant lyxliv i New York till en torftig tillvaro i San Francisco hos systern Ginger (Sally Hawkins) som är expedit i en speceriaffär. Men hon dyker upp i sina märkeskläder och med sina märkesvaror (också om konsumtionen av piller och vodkadrinkar skvallrar om hennes nya predikament) och fortfarande odlar hon minnet och bilden av drömäktenskapet med maken Hal (Alec Baldwin), dessvärre inte bara en Wall Street-fifflare à la Bernie Madoff utan även kroniskt otrogen.
Jasmine missar inte heller ett tillfälle att anmärka på systerns simpla smak vad män beträffar. Både exmaken (Augie Andrew Dice Clay) och den nuvarande pojkvännen Chili (Bobby Cannavale) är i hennes ögon okultiverade tölpar och ”losers”, i så bjärt kontrast till hennes smak och val. Var gång hon drömmer sig bort kompletterar Allen pusslet och låter hennes liv i New York kronologiskt rullas upp innan hon åter befinner sig i dagens depressiva verklighet. Sin vana trogen tyr han sig till gamla goda örhängen som A Good Man is Hard to Find, My Daddy Rocks Me och Richard Rodgers och Lorenz Harts Blue Moon, sången som spelades då Jasmine och Hal möttes.
I viss mån speglar Blue Jasmine recessioner och kriser i vår tid men som det påpekats utgör Tennessee Williams Linje Lusta en uppenbar dramatisk förebild. Jasmine lever i samma illusoriska värld som pjäsförfattarens något bedagade ”southern belle” Blanche Dubois för vilken systerns make Kowalski stod för det motbjudande vulgära och djuriska. Cate Blanchett spelade för övrigt rollen på scenen så nyligen som 2009.
Blanchett är både tragisk och patetisk, melodramatisk och motbjudande i en roll som är en av de mest minnesvärda i en Allen-film på länge. Också om kompositionen är lagom lös och inte präglas av en större kohesionskraft. När vi slutligen finner Jasmine på parkbänken, efter en strandad chans med Peter Sarsgaards diplomat och änkling, nu glåmig och grotesk och helt på väg in i sin fantasiroll, får Blanche Dubois nästan ge vika för en annan klassisk inkarnation: Gloria Swanson i Sunset Boulevard.