Recension: Midnight in Paris
Woody Allen har lyckats hitta sitt perfekta alter ego i lustigkurren Owen Wilson. Och staden Paris badar i ljus och romantik som aldrig förr.
Vitsord:
Det blir allt mera sällsynt att Woody Allen själv ställer sig framför kameran. Ändå känns det som om han fortsättningsvis skulle skriva den manliga huvudrollen med sig själv, den neurotiska, lätt världsfrånvända pratkvarnen och gnällspiken, i åtanke.
Alltid fungerar detta inte, tänk bara på Kenneth Branagh i Celebrity. Och när regissören i Midnight in Paris engagerar Owen Wilson, en lustigkurre av bredare kaliber, ringer varningsklockorna högt och ljudligt – förgäves.
Wilson är mitt i prick som Gil Pender, den romantiskt lagda drömmaren som mer än gärna skulle ge upp sin manusförfattarkarriär i Hollywood för att satsa på ”seriöst” skrivande. Varför inte samtidigt flytta till La Paris, sprängfylld av historia, fascinerade emigrantöden och viktigast, regntunga gator.
Sånt snack får fästmön Inez (Rachel McAdams), den mest amerikanska av turister, att se rött. Och på den punkten får hon flankstöd av sina föräldrar, som inte heller uppskattar Gils skämt om Tea Party-republikanerna som en bunt ”knäppa smygfascister”.
Lyckad rollbesättning
Ännu struligare blir det när Gil en sen – och minst sagt fantastisk – kväll råkar stiga in i en veteranbil som skjutsar honom till ett partaj modell det glada 20-talet. Döm om hans förvåning när självaste Cole Porter sitter vid pianot och Scott samt Zelda Fitzgerald svingar varsin bägare!?
Inte för att de nattliga äventyren slutar där. Följande i turen står ”Papa” Hemingway, tätt följd av Gertrude Stein, Salvador Dali och Luis Bunuel. För att inte tala om den sköna Adriane (Marion Cotillard), Picassos gamla musa.
Men försök förklara allt detta för flickvännen, som avfärdar Gils svammel som ett resultat av hans ”hjärntumör”.
Man får leta efter en mera snurrig filmidé men precis som i The Purple Rose of Cairo, en avlägsen släkting, fungerar det som en dröm. Kanske är det här inte Allen skarpaste film under den pågående ”Europa-turnén” (äran går till London-rullen Match Point) men det är garanterat den mest charmiga och underhållande.
Inte nog med att Woody Allens Paris, förevigat av Darius Khondji (inte Carlo Di Palma som plåtade regissörens förra ”Paris”-film, musikalen Everyone Says I Love You), badar i ljus och romantik – vilket skulle bevisas. De historiska utflykterna är både roliga och intellektuellt stimulerande.
Eller vad säga om en Hemingway (Corey Stoll) som dricker och snackar om ädelmod på slagfältet och aldrig säger nej till en boxningsmatch. Obetalbar är också Adrien Brodys Dali, som visst fått det här med noshörningar på hjärnan.
Däremellan går Woody åt de intellektuella stropparna, som i Michael Sheens Paul, en besserwisser som vet ”allt” om fransk klassicism, rödviner och Rodins kärleksliv (orsak nog att kalla in Carla Bruni-Sarkozys konstkännare i ännu en snillrik rollbesättningskupp).
Men förstås vore detta inte en romantisk komedi om det inte skulle slå gnistor även på det hållet. Poängen är att tåget går via 1890-talets la belle époque – Woody Allens sätt att säga att var tid har sina drömmare/belackare som tycker att allting var bättre förr.
För min egen del är jag tillfreds med Woody Allen anno 2011. Midnight in Paris är den mest stimulerande av bagateller, en film med mycket hjärta och en gnutta hjärna.