Bokrecension: Caitlin Moran är ursinnig och glad
Caitlin Moran är på krigsstigen igen – nästan lika arg, rolig och oemotståndlig som i fjolårsboken Konsten att vara kvinna. Annika Hällsten kapitulerar.
Kolumner
Albert Bonniers förlag, 2013. Översättning till svenska: Molle Kammert Sjölander.
Min lista över personer jag önskedrömmer om att få intervjua toppas av Keith Richards. Den intervjun kommer inte att förverkligas men Caitlin Moran förunnades (i egenskap av journalist på The Times), äran att få tillbringa en tydligen rätt så lång stund med Rolling Stones legendariske gitarrist. Jag skrockar gillande åt Keith Richards utläggningar och förundras över att Richards fortfarande lever och är en tänkande människa, efter decennier av missbruk. Kokainet lämnade han först efter att ha trillat ner från en palm på Fidji 2006.
Intervjun med Richards är en av tre texter som höjer sig över de andra i nyutkomna Morantologi, som är en samling av de kolumner och intervjuer Caitlin Moran skrivit i The Times. Intervjuerna med Keith Richards och Lady Gaga är oslagbara i sin kombination av djupintervjuer och reportage och den skoningslösa kritiken av herrgårdsdramat Downton Abbey får ett fan som mig att undra vad i hela världen jag fascinerats av.
Plötsligt framstår Matthew Crawleys mirakulösa tillfrisknande från förlamning och impotens som otroligt löjligt. Och tänk om karlen plötsligt uppstår från de döda i den kommande säsongen?
Intellektuell arbetarfamilj
Men Caitlin Moran är inte bara slagfärdig och rolig, hon är också en uppfordrande feminist och tydlig i sitt politiska budskap.
Caitlin Moran och hennes sju yngre syskon växte upp i en fattig, intellektuell arbetar- och hippiefamilj. Barnen delade säng och lördagsgodiset bestod av en Mars delad på tio. Modern undervisade sina barn i hemmet och förstod sig på det skrivna ordets betydelse. Redan tidigt införskaffade hon böcker till sina barn och sorterade dem i kappsäckar efter ålder. I en intervju i Svenska Dagbladet i somras berättade Moran om den fantastiska känslan av att veta att det fanns drivor av böcker som väntade på att bli lästa.
Senare blev biblioteken en livlina och ett dagligt utflyktsmål. Inte oväntat är Caitlin Moran alltjämt outtröttlig i sitt försvar av biblioteken och i sin kritik mot dem som lägger ner bibliotek.
Hälsosamt är det också att få läsa om hur det är att vara fattig på riktigt och om att bli påmind om hur de ekonomiskt svagaste har det. Fattigdomen tynger ner en och Moran illustrerar det med det eviga brittiska regnet – den som är fattig kan inte undgå regnet genom att hoppa in i en taxi. Man står på busshållplatsen och blir våt och frusen eftersom kläderna är billiga och vattnet tränger igenom skor och ytterkläder, och till slut är ärmarna så tunga och fulla av vatten att de dras neråt av sig själva.
Att vara fattig är ett stigma som går i arv men som bättre bemedlade fortfarande tenderar att betrakta som någonting man ser på tv eller i film.
Caitlin Morans familj levde på bidrag och fördrev tiden med att läsa och titta på tv men till slut ”tog de teven, halvvägs genom Twin Peaks. Alla barnen grät och grät och grät. Nu fanns det absolut ingenting att göra.”
Jag uppmanar alla att läsa kolumnerna Biblioteken, själens katedraler, Till skillnad från de flesta i regeringen är jag uppvuxen på bidrag och Jag vet hur det är att vara fattig. De tog teven för oss och vi grät.
Bokens vackraste texter kommer sist och är Caitlin Morans personliga minnesrunor över två favoritkvinnor – Elizabeth Taylor och Amy Winehouse, båda avlidna 2011. Den ena yppig och fulländad, den andra så besatt av ätstörningar att hon lät sitt missbruk förstöra den oerhörda begåvningen. Men båda var gudinnor.
Till slut ett tack till översättaren Molle Kammert Sjölander för alla briljanta ordvitsar och lekfulla upptåg med språket. Utan henne hade en stor del av Caitlin Morans färgstarka ordglädje gått förlorad.