Filmrecension: Vi som älskade varann så mycket
Tredje delen i Richard Linklaters kärlekstrilogi med Ethan Hawke och Julie Delpy är mindre romantik, mer slitsam verklighet och avtrubbande vardag. Går det alls i längden att hålla sig nära den man älskar?
Manus: Linklater, Ethan Hawke & Julie Delpy. I rollerna: Ethan Hawke & Julie Delpy. Premiär: 2.8.
Drama
Den allra första filmen i Richard Linklaters romantiska trilogi om Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) inleds med ett medelålders par som grälar så stopporna står på tåget till Wien. Ungdomarna himlar med ögonen och byter platser i kupén för att undkomma det hätska, löjliga paret – det är så de möts. Sedan följer deras rörande enda natt (Before Sunrise, 1995) och den vibrerande återföreningen nio år senare i Paris (Before Sunset, 2004).
I den tredje filmen, En enda kväll (Before Midnight), har de själva förvandlats till medelåldersparet. Han är störande, hon är bitter, de är båda slitna och när blev de så gamla?
Stora små filmer
Richard Linklater och hans två huvudrollsinnehavare (som tillsammans skriver manuskripten) har nästan av misstag snubblat på vad film gör bäst: dokumentera vad tiden gör med människan.
Åtminstone för filmens egen generation är det ett nästan unikt projekt att följa rollfigurerna genom livet – åskådaren får igenkänningens njutning som i en tv-serie men film är intimare och tiden som går i intervallerna är ristad i skådespelarnas ansikten (till exempel Delpy har blivit filmregissör och förlorat flickljuvheten, antagligen med glädje). Filmerna är så enkla som de kan bli: två personer, en enda plats, en alltför kort tid.
Formatet är perfekt för romantisk kärlek, alltid skuggad av minnets och fantasins dubbelseende: hur du var då vi möttes versus hur du är i dag, idealiseringen versus verkligheten. Trilogin handlar om hur tiden gnager kärleken. Därför är filmerna inte fristående och blir förhoppningsvis fler.
En gång var de rundkindade och hoppfulla, bara barn som man är vid 23–års ålder, som en livsomvälvande natt satt uppe och talade om konst, död och livets mening – och hela Wien tycktes fyllt av människor som bekräftade att de hörde ihop, med dikter och horoskop och gratis rödvin. Allra mest förra årtusendet var att de inte hade några sociala medier för att hålla kontakt efteråt.
Ännu vackrare möts de igen som 32-åringar, då de uppnått något i livet (bokdebut, miljöidealistjobb, barn). Sprängfyllda av återhållen längtan vandrar de omkring i ett solmättat Paris och pratar om sex och sina misslyckade förhållanden under en och en halv timme innan hans plan ska avgå. Slutscenen är en av de mest romantiska och erotiska på film, någonsin: hennes lilla sång till honom, hennes loja lockdans till Nina Simones Just in time, hans kroppsspråk då han tittar på henne, så fylld av begär, hans saliga leende. Den dryper av fullbordan. Att filmen upphör har ingen betydelse: detta kan bara sluta på ett sätt.
Bitter kärlek
Nio år senare har paret en enda kväll kvar på en semesterresa till Grekland. Det blir en smärre chock att återse dem: den sensuella madonnan har blivit något av en matrona, Jesse en patetiskt sliten tonårspojke. Deras liv är i princip bra, på ytan rent av en familjeidyll, men först är det svårt att ens tycka om dem. De har blivit mindre människor. Vitaliteten har ebbat ut, de saknar sin tidigare lyster. Han spelar olika löjliga roller för att undvika ansvar, hon är en gnällig harpa: vulgär, överdriven, jobbig (i en replik jämför hon Jesses rationalitet, Rumsfeld och förintelsen). Ändå fanns alla drag i deras personligheter från början, nu bara grövre, bjärtare, mera irriterande.
Deras enda kväll på tumanhand blir ett utdraget gräl där varenda replik är bekant ner till minsta utspel och beskyllning mot den andra för egna misslyckanden. Hon attacke- rar där det gör mest ont, han parerar med en sorgsen smidighet, uppövad under åratals gräl. Den brutala ärligheten i kombination med en viss nakenhet (för första gången) och en utsökt balanserad ambivalens ger filmen en strävhet och sanning som man inte är van vid i amerikansk film (jämför till exempel med Judd Apatows utslätade, idealiserade This is 40).
Ändå är det en kärleksförklaring att de fortsätter tala oavbrutet, spela roller, han försöker få henne att skratta – de här filmerna är ju dagens version av de älskade screw-ball-komedierna och den här är grymt nog kanske den roligaste.
I det uråldriga grekiska landskapet ser de solen gå ner över bergen. Celine vänder ansiktet mot den och säger: ”Den är ännu där. Den är ännu där. Den är ännu här. Borta.” Och mörkret faller över världen.
Den här åskådaren känner en liten pervers tröst i att de har det svårt, för tydligen hamnar även den största kärlek här, i medelålderns och besvikelsens träsk, som skildras med förtvivlan och ömhet. Men så länge det finns hopp för dem finns det en gnutta hopp för oss alla. Jag väntar som på solens uppgång på att få höra hur Jesse och Celine har det om nio år då de fyller femtio.