Martina Moliis-Mellberg: Vänner för livet

När Before Sunrise hade biopremiär var jag 10 år gammal. Året var 1995 och jag var totalt ovetande om filmens existens. Mitt möte med Jesse och Celine skedde ungefär fem år senare, när jag och min syster zappade mellan tv-kanalerna en fredag- eller lördagskväll, hemma i vårt hus utanför Stockholm. Filmen hade redan börjat och vi hade ingen tv-tablå inom räckhåll, så vi kunde varken kolla hur länge den hade hållit på eller vilken film det var. Men vi kunde inte sluta titta. Två unga människor som möts på ett tåg och sedan går runt i en europeisk stad en hel natt och bara pratar. Vi kunde inte sluta lyssna. Sådana filmer görs inte längre, vill jag säga, men det är inte sant. Sådana filmer görs. Vart nionde år. Av Richard Linklater. Med Ethan Hawke och Julie Delpy.

Before-serien, som hittills består av Before Sunrise (1995), Before Sunset (2004) och nu Before Midnight (2013), är ingen vanlig filmföljetong. Det här är inte Iron Man 1, 2 och 3, det här är inte Star Wars eller James Bond. Det här är något mycket större. Det är ett liv. Jesses och Celines liv. Vi har fått träffa dem med nio års mellanrum och det är då också nio år som gått i deras liv, både karaktärernas och skådespelarnas. Här behövs inga ”x år senare”-förklaringar. Vi vet alla att tid har passerat. Det syns i våra ansikten. Det syns i deras ansikten.

Även i regissörens filosofiska drömvandring Waking Life (2001) finns en sekvens med Celine och Jesse. Det var dock innan de träffades på nytt i Before Sunset så det måste snarast ses som ett parallellt filmuniversum eller kanske, i enlighet med filmens tematik, bara en dröm.

Jesse och Celine är en del av mitt liv. Bekanta som jag varken ringer eller träffar särskilt ofta. Men när vi väl ses känns det alltid lika självklart. Lika oundvikligt. Det låter säkerligen mycket romantiserande och lite naivt, och det är det också, det är hela poängen. De två filmerna hittills har bägge slutat med möjliga tolkningar för såväl romantikern som cynikern. Kommer de att ses på nytt? Kommer Jesse att stanna i Paris? Varje gång har jag varit romantiker och varje gång har Linklater gett mig rätt genom att göra en ny film.

Hur länge jag får följa dem är oklart. Linklater har tillsammans med Delpy och Hawke tagit det tvetydiga slutet och gjort det till sitt. Och även om det gläder mig varje gång jag får chansen att återse mina vänner på bioduken vantrivs jag alls inte under de långa mellanspelen. Det räcker bara att veta att de finns där ute.