Filmrecension: The Bling Ring
Hypnotiskt uppslukande och samtidskritiskt, men också tunt och oengagerande. Sofia Coppolas film The Bling Ring blir stundtals lika ihålig som den ytliga världen den skildrar.
Regi & manus: Sofia Coppola. I rollerna: Emma Watson, Katie Chang, Israel Broussard, Taissa Farmiga, Leslie Mann.
En tonårsliga i Hollywood Hills bryter sig in hos kändisar och stjäl konsumtionsvaror som kläder, väskor, pengar och smycken för tre miljoner dollar. Medlemmarna är bortskämda och uttråkade och privilegierade. Till och med inbrotten görs enkelt, oftast bara genom att plocka fram nyckeln under mattan. Deras favoritkändisar är kända för att göra ingenting. Paris Hilton är deras ikon. Själva får de namnet ”the bling ring”.
Sofia Coppola läste en artikel om ligan i Vanity Fair av Nancy Jo Sales The Suspects Wore Louboutins, finns numera även som bok) och fann en perfekt historia om kändiskultur, uppblåst känsla av äganderätt och handväskor. Coppola lägger sin film väldigt nära verkligheten, så som den ser ut i tv-program som American Greed eller tabloidpress. Skådespelarna liknar sina verkliga förlagor, de mest korkade dialogerna är plockade ord för ord, Paris Hiltons hus är på riktigt Paris Hiltons hus.
Den största skillnaden är visuell: Coppola får den sjaskiga berättelsen att se ut som en miljon dollar. Det kaliforniska ljuset, den öppna sportbilen som kör längs landsvägarna, en upplyst lyxvilla med glasväggar ut mot en mörk ravin, kändisarnas garderober som kassavalv eller konstgallerier att förlora sig i. Musiken dånar, kameran dröjer i långa tagningar eller i ultrarapid: små explosioner av eufori i en stulen bil. Det är utsökt gjort.
Persongalleriet är desto banalare och tommare. Den mest sympatiska är 16-årige Marc (Israel Broussard), den nya osäkra killen i skolan som inte tycker att han är tillräckligt snygg för sin omgivning. Han blir omhändertagen av coola Rebecca (Katie Chang), som lockar in honom på brottets bana. Genom sociala medier håller de reda på sina favoritkändisars tillhåll och inser i realtid när deras hus står tomma – varvid de bara vandrar in och förser sig, ”shoppar” som de kallar det. Sedan lägger de ut bilder på sig själva iklädda kändisarnas prylar.
Ligan utvidgas med bland andra Nicki (magnetiska Emma Watson), en wannabe reality-tv-stjärna. Tillsammans med bästisen och systern börjar de varje morgon med en amfetamintablett som delas ut av deras mamma och lärare, en ex-playboymodell som verkar konstant hög och är det bästa argumentet mot hem- undervisning jag sett (Leslie Mann i en skrämmande roll). De unga tjuvarna kommer från välbärgade men obildade hem, hem som föräldrarna jobbar så hårt för att betala att de aldrig är närvarande. Den kaliforniska livsstilen har sällan skildrats så förgiftad av narcissism, så solkig och lögnaktig.
Begåvning behövs
Coppola fördömer inte ligan, det är hon alldeles för cool och ironisk för (däremot får deras föräldrar spö). Hon visar deras obetänksamma, rörande glädje i att överträda lagen och för en gångs skull befinna sig på rätt sida – inte längre utanför, utan innanför. Inte längre vara de som klämmer ansiktet mot skyltfönstret, dreglar över klänningar på röda mattan, avundas och beundrar. Hon ger knappt några psykologiska förklaringar eller försöker få publiken att gilla dem. Närmast observerar hon, som om det handlade om en exotisk ny människoart.
Själva observerar ungdomarna också sig själva utifrån oavbrutet – på Instagram, Facebook, Twitter – och hungrar efter bekräftelse. Att någon skulle se på dem med samma smäktande blick som de själva ser på kändisarna. Deras flagranta själviskhet gör det ytterst osannolikt – men kanske tänker de att om de kan älska en Lindsay Lohan måste någon väl kunna älska dem också? Den hjärtskärande sanningen är att ungdomarna är lika onödiga som sina idoler (”turhia julkkiksia” som det så kärnfullt heter på finska).
Vissa kritiker har spydiskt skrivit om Sofia Coppolas egen drivhusuppväxt i välstånd, hennes klädmärke och reklam för väskor. Därmed skulle hennes kritik sakna trovärdighet. Jag håller inte med. Tack vare sin bakgrund har Coppola en sällsynt inblick i hur de rika och berömda leker och lever. Hon ser privilegiet men också – film för film – allt mer av skuggsidan: övermättnaden, girigheten, isolationen, förbannelsen. Skillnaden är att Coppola har en begåvning, ett fokus, ett arbete: film. Alla hennes verk handlar om att det är livsfarligt att vara utan.
Verklighetens hämnd
The Bling Ring bevisar att verkligheten överträffar fiktionen, ingen kunde hitta på denna historia. Men det straffar sig: filmen är nästan lika slö som verkligheten, de här ungdomarna är en och en helt ointressanta i sin blanka banalitet. Tillsammans utgör de en ny människa: utan moral, utan mål, utan engagemang. De vill inte ha prylar för att göra om sig, bli vackra eller älskansvärda eller bättre. I stället är deras förhållande till saker nästan magiskt, som om den förra ägarens berömmelse skulle gnida av sig som guldstoft. Men för vad? Det faller dem inte ens in att de rånar sina hjältar.
Detta är Coppolas mest oengagerande film och tunnaste story. Men stundvis är den hypnotiskt uppslukande och trycker fingret rakt in i skärningspunkten mellan begär och äckel. Varifrån kommer denna blinda dyrkan av kändisar och prylar? The horror, som Coppolas far uttryckte saken i Apocalypse now. De här amoraliska tonåringarna är en logisk produkt av ett opersonligt ekonomiskt system vars hjul hålls i rullning av avund och konkurrens: vem har mer, syns mer? En som ingen känner och inget äger är ingen. I sin skildring av konsumtionens totala meningslöshet kan The Bling Ring mycket väl vara den mest politiska amerikanska filmen på länge.