Filmrecension: En märkeskvinnas väg
Foto: Pekka Uotila. Musik: Timo Hietala.
Affärskvinnan och konstmecenaten Sara Hildéns märkliga livsgärning blir belyst i Pia Andells dokumentär Mecenaten (Mesenaatti). En välkommen dokumentär om en märkeskvinna som höll sig borta från offentlighetens ljus och nästan aldrig gav intervjuer.
Det innebär också att filmporträttet av Sara Hildén (1905–1993) inte är den intima närbilden. Regissören har fått ty sig till brev, fotografier, arkivmaterial och protokoll som varvas med en mängd intervjuer. Dokumentären blir ändå en informativ bild av konstlivet och konstpolitiken i vårt land under flera decennier. Och Sara Hildéns insats som mecenat, köpare och samlare kan inte underskattas. En betydande roll spelade hon även för de första ARS-utställningarna i vårt land.
Mecenatens roll spelade hon dessutom på ett mer privat plan, i förhållandet till maken och målaren Erik Enroth som tack vare hustrun kunde arbeta fritt och utan ekonomiska bekymmer. Hon stod för hans dagliga uppehälle och betalde hans studieresor till utlandet. Men arrangemanget innebar att det var hon som hade äganderätten till hans tavlor. Det ledde sedan till en slitsam rättegångsprocess om upphovsmanna- och tillträdesrätt i samband med parets skilsmässa 1962, samma år som Sara Hildén grundade den stiftelse som bär hennes namn.
Processen utgör även dokumentärens dramatiska förtöjning var- ifrån den sedan blickar tillbaka och framåt. Den tar upp det både kärleksfulla och stormiga äktenskapet mellan två starka temperament: en målmedveten och energisk affärskvinna och en bohemisk konstnär, ofta benägen på flaskan. Eller flickan som kom från ytterst enkla förhållanden och butiksbiträdet som grundade framgångsrika modeaffärer som ekiperade kvinnorna i arbetarstaden Tammerfors. Och självklart mecenaten som understödde många unga inhemska förmågor och införskaffade verk av Picasso, Léger, Miró och Moore.