Skivrecension: Nya bidrag till Hellströms låtskatt
Håkan Hellström kan skriva en viss typ av låtar i sömnen. Också nya albumet imponerar.
Universal
Rock
Att kröna ett album med en stor ballad som bygger på en fallande ackordföljd är kanske det äldsta tricket i boken, men varför uppfinna hjulet på nytt?
Håkan Hellströms nya skiva avslutas följdriktigt med en vemodig poplåt om en sedan länge försvunnen ungdomsvärld. Här återkommer Hellström till figuren Eva, som följt med sedan debutens Uppsnärjd i det blå via boogierock-singeln En midsommarnattsdröm, och nu ända till nya albumet.
Jag föreställer mig att hon har ungefär samma funktion för honom som den återkommande ungdomsvännen i Per Hagmans böcker. Petra, Sophie – hon har lite olika namn beroende på vilken bok man talar om. Men hon blir ett sätt att spegla vem man var för länge sen.
Hellström sjunger: ”Ibland ser jag oss i en cymbalsplash/ eller i en bilkrasch/ hur jag dramapatetisk vid en stolpe/ försöker säga något för stort.”
Låten heter Det tog så lång tid att bli ung och även om titeln verkade vara för komplex för Fredrik Skavlan i förra veckans talkshow är jag ganska säker på att den är en direkt anspelning till Dylans klassiska My back pages. Den har Hellström varit och nosat på förr: ”I was so much older then/ I’m younger than that now.”
Den här typen av låtar kan Håkan Hellström och hans låtskrivarpartner Björn Olsson skriva i sömnen. Men frågan är om inte arrangemangen är snyggare än någonsin. Hellström har på sitt nya album jobbat med stråkmusiker ur Sveriges radios symfoniorkester och fått hjälp av arrangören Anders Berglund.
På den gripande Valborg – om en ”pissregnig” vårdag i Göteborg – lyfter stråkarna en enkel liten låt till helt nya Hellström-höjder.
Det är musik som kommer att placeras i den Hellströmska sångboken och en dag sjungas i Allsång på Skansen.
Resten av albumet flyter på som ett rockalbum ska göra. Allt är inte tidlöst, men rent soundmässigt är det väldigt helgjutet, från introts folkmusikvibbar till den Lou Reed-inspirerade historien Street Hustle, också en låt där stråkarna spelar en viktig roll.
Förra gången jag recenserade Håkan Hellström tyckte jag att han var ljudmässigt spretig, att albumet 2 steg från Paradise hade svårt att hitta fokus. Det måste jag ta tillbaka. Nu, två år senare, tycker jag att det är hans bästa album.
Det kan mycket väl hända att Det komer aldrig va över för mig får en lika lång livslängd. Till och med syntdoftande Pistol känns, när man vecklar ut den, som en mångbottnad låt.
Det enda spår som får mig att vilja sträcka mig efter snabbspolningsknappen är första titelsingeln. Melodin på Det kommer aldrig va över för mig är nästan för mycket U2 för att det ska kännas riktigt okej.
Läs Hbls intervju med Håkan Hellström här.