Teaterrecension: Kung Björns jakt
Text: Timo Harakka & Antti Karumo. Översättning: Mårten Westö. Regi: Milko Lehto. Scenografi: Alisha Davidow. Dräkter: Riitta Anttonen-Palo. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljud: Janne Brelih. Mask och peruk: Jutta Kainulainen, Anu Laaksonen. På scenen: Carl-Kristian Rundman, Edith Holmström, Niklas Häggblom, Taisto Oksanen, Elin Petersdottir, Pia Runnakko, Sampo Sarkola, Pekka Strang, Jan-Christian Söderholm, Joachim Wigelius.
Premiär 1.3 på Lilla Teatern.
Det var en gång två kungar. Den ena härskade över sitt rike med ett kulturellt kapital, den andra nyttjade sin finansiella makt för att styra och ställa.
Så börjar sagan om finansmannen Björn ”Nalle” Wahlroos på Lilla Teatern. Eller mer exakt: på barstolen på en Tölöpub håller författaren och journalisten Leif Salmén, spelad av Niklas Häggblom, hov och glänser med sin kunskap i varje frågesport som ordnas på haket.
På nyrestaurerade Åminne gård möter vi Carl-Kristian Rundmans bildlika Wahlroos med prydlig rosa slips och bröstnäsduk i färd med att lämna ett avtryck i historien. Fast på något sätt är han deppig. Är det här nog och tillräckligt? Och varför kommer aldrig någon inbjudan att tala på Världsekonomiskt forum i Davos?
Kung Wahlroos kommer fram till att han behöver en Bellman, en hovpoet som legitimerar hans makt hos folket, och osökt vandrar tankarna till den gamla taistoitpolaren Salmén som han inte umgåtts med på över trettio år.
Subtil humor
Duon Timo Harakkas och Antti Karumos manus rymmer analys, bakgrund och fyndigheter i en elegant översättning av Mårten Westö.
Det blir inte crazykomedi utan en mer subtil humor. Det är heller ingen satir i samma kaliber som Ryhmäteatteris Eduskunta-svit men visst är det uppfriskande att se att samtiden, politiken och obekväma ämnen får plats i den finlandssvenska salongen – allt behöver inte alltid vara kivakiva, hittepå och kostymdrama förlagt i fjärran tider. Fast nog blänker och glimmar det från brokader och silvervita puderperuker på Lilla Teaterns rikligt utsmyckade scen. En kul vändning är att Wahlroos gömt den tilltänkta finländska kungens riksregalier – spiran, kronan och tronen – i källaren. Det gick ju som det gick år 1918 och posten som kung förblev ledig ...
Carl-Kristian Rundman har de senaste åren bjudit på den ena träffsäkra gestaltningen efter den andra, från brittisk regent till frustrerad medelklasspappa. Också i Kungen håller han ihop paketet med sitt säkra och jämna spel. Regissören Milko Lehto tycks ha strävat efter en behärskad rolltolkning med sin personregi – kanske för behärskad?
Den skojigaste figuren är utan tvekan Joachim Wigelius som historikern Matti Klinge. Med klockrena miner, gester och små påpekanden – säg ceremonielet i stället för ceremonierna! – roar han publiken. Roligt är också att Pia Runnako tar sig an rollen som den celebra gästen på Åminne, ”hens majestät”.
I pjäsen klär man på sätt och vis av Wahlroos den mantel och krona medierna gett honom. Utgångspunkten är god men dramatiskt håller det inte hela vägen ut. Här finns för mycket dött prat som gör tempot långsamt, detaljer som tål att läsas men ohjälpligt blir tröttsamma på scenen. Jag saknar en tydlighet och en skärpa. Visst blir det värdediskussioner men Salméns kontring förefaller mer patetisk än en verklig värja i sidan på ideologin.
Den ena behöver den andra, ingen natt utan dag, tycks pjäsen vilja säga om radarparet. Kanske tycker författarna helt enkelt för mycket om sina goa gubbar för att få fjutt på leken.