Intervju: Nalle bit för bit

Timo Harakka har tillsammans med Antti Karumo skrivit pjäsen Kungen som handlar om finansmannen Björn ”Nalle” Wahlroos.

– När jag och Antti Karumo skrev tv-dramat Statsministern, om Anneli Jäätteenmäki, började vi med en tradition där man använder levande personer och faktiska situationer utan att dölja namn. Varför skulle inte det verkliga livet vara material för dramatisk tolkning? Varför hitta på sådant som redan finns runt omkring oss? Björn Wahlroos är en superintressant karaktär, precis som omständigheterna runt honom. Festen på Åminne gård 2006 blev utgångspunkten för fantasin – vem skulle kunna vara gäst där? Så fanns den avbrutna vänskapen med Leif Salmén. Det var fascinerande att föreställa sig dem som tonåriga taistoiter som sedan inte haft kontakt men som nu återförenas och diskuterar Finland, världen, ekonomin. Vi har tre faktiska karaktärer: Matti Klinge, Leif Salmén och Björn Wahlroos. Resten är fiktion. Eftersom jag är journalist undrar många om det här är ett politiskt manifest, en kommentar eller en kolumn men för mig är teater och journalistik två skilda saker. Det här är inte aktuell teater utan tvärtom teater som kan spelas fortfarande om tio år. Man behöver inte känna till Salmén, Klinge eller Wahlroos för att förstå pjäsen, den skulle funka utomlands också. Det är fråga om en ganska traditionell komedi.

Var det viktigt att använda riktiga namn?

– Det var inspirerande för det innebär också en gräns. Man kan inte hitta på fakta – en barndom eller älskarinnor som inte funnits i verkligheten. Så man måste begränsa sig till ett smalt spektrum och fundera ut de djupaste psykologiska motiveringarna hos rollfigurerna. Det är en teaterlek. Men det är helt fiktivt och inte på något sätt en etisk eller moralisk fråga. Många undrar om någon kommer att bli sårad av pjäsen. Det är omöjligt! Det är helt tydligt en fiktiv person som bara heter Björn Wahlroos.

Men vad får man inte hitta på om en levande person?

– Man bör inte vandra för långt från den aktuella personen, påstå sådant som är kontrafaktiskt helt enkelt.

Vem får man skriva om?

– Personen måste vara offentlig. Författaren måste följa strafflagen och de juridiska begränsningar som finns.

Har Björn Wahlroos läst manuset?

– Varför är alla intresserade av det? Om han skulle läsa det och säga ”Så här har jag aldrig sagt” skulle vi troligen säga ”Nej, antagligen inte”.

Men man undrar ju om han är nyfiken på pjäsen ...

– Inte skulle han visa det i så fall. Det är inte i enlighet med hans karaktär. Mer troligt är att han dyker upp på premiären så att pressen kan fråga honom om vad han tyckte om pjäsen.

***

Erik Wahlström har skrivit om Uno Cygnaeus, Johan Ludvig Runeberg och Bibelns Gud i sina romaner. Den dansande prästen, boken om Cygnaeus, blev också pjäs och sattes upp på Svenska Teatern 2006.

– Att skriva historiskt är givande eftersom verkligheten är mer förvånande och absurd än fiktionen. Tjechov skrev om geväret som måste avfyras i sista akten. Skriver man fiktivt måste man skriva ekonomiskt. Verkligheten är oekonomisk – geväret ramlar ner oväntat eller avfyras inte alls. Därför har man tillgång till det bästa av båda världar när man skriver om historien. Man vet aldrig vad som händer, fast det borde vara tvärtom. När man skriver helt fiktivt har man ju alla trådar i sin hand medan verkligheten är mer begränsad – ändå blir det helt fiktiva mer förutsägbart. Allra mest förutsägbart är fantasy och science fiction trots att den teoretiska utgångspunkten är att allt kan hända. Men tvärtom blir det ofta otroligt stereotypt! När Runeberg telegraferar Fredrik Cygnaeus och ska gratulera honom skriver han: ”Gud skydda dig kyckling!” Varför kallar han Cygnaeus för ”kyckling”? Det visar hur verkligheten är underligare än fiktionen – jag skulle aldrig ha kommit på något sådant. Nu kunde jag i stället försöka hitta på varför han kallade honom det. Det visar varför en bok om Runeberg är mer förunderlig än en fantasyroman.

Hur fritt har du tillåtit dig att fantisera när du skrivit om verkliga personer?

– Min princip är att jag skriver vad som helst som inte är förbjudet eller omöjligt. Allt som man vet att har hänt måste finnas med, men de vita fläckarna får jag fylla i själv. Men det måste finnas en psykologisk trovärdighet. I Den dansande prästen finns ett ställe där Uno Cygnaeus upplever en religiös kris, att han inte räcker till som präst. Han hade ångest men jag kunde inte skriva att han tvivlade på Guds existens, att han var ateist, för ingen var det på den tiden. Han kunde anklaga Gud men inte ta avstånd från Gud.

***

Per-Erik Lönnfors har skrivit pjäsen Mannerheim – Mannen och myten som sattes upp på Svenska Teatern 2007.

– Jag byggde upp pjäsen kring Mannerheims personlighet och på dramatiken och intrigerna i huvudstaben när Sovjet gjorde sin storoffensiv – där kom hans personlighet som ledare fram. Jag behandlade också frågan om hans eventuella bisexualitet på ett sätt som kanske inte hela publiken uppfattade. Jag hade med en gliring i en replik där man kallade honom ”textilofficer”, vilket inom armén är en omskrivning av en homosexuell. Alla militära personer i publiken förstod nog. Sedan hade jag med de storpolitiska skeendena genom Hitlers besök på Mannerheims födelsedag.

Vad var intressant i Mannerheims personlighet?

– de Gaulle sade att han skulle ha passat in vid Ludvig XIV:s hov och det säger väl en hel del om honom. Han var en person som uppträdde som en 1700-talsmänniska. Han var aristokratisk, styrd av ideal och normer för hur en sådan person skulle uppträda. Han var starkt präglad av sin tid i Sankt Petersburg och det ryska hovet. Men som fysisk förebild för pjäsens Mannerheim använde jag min före detta chef i Stockholm, Ralph Enckell. Han hade förnämheten, arrogansen och var pedantisk ut i fingerspetsen. Jag kände att jag kom ganska nära Mannerheim när jag läste om honom, men han var ingen Dostojevskij-karaktär. Egentligen var han lite som Jörn Donner som också skrivit om honom. En person som inte vill psykologisera utan en handlingens man.

Hur fritt kände du att du kunde skriva om Mannerheim som trots allt är ett slags institution i Finland?

– Jag försökte att basera allt på fakta. Jag vågade inte ta in fiktion, och verket lästes sedan av Henrik Meinander som hade mycket lite att anmärka på. Troligen har författarna bakom Wahlroospjäsen tagit sig större friheter.

Du har ju själv skrivit en del om Björn Wahlroos, vad förväntar du dig av pjäsen?

– Björn, Nalle, eller Bjöna, som hans pappa kallade honom, är en intressant person som också representerar en extrem ideologi. Jag hoppas man tar upp den ideologiska aspekten i pjäsen, inte bara hans personlighet. Vad gäller personligheten har han ju uppträtt så mycket att det legitimerar att man tar upp den – han är en sorts fiktion på sig själv.