Skivrecension: Hägerstrand imponerar på svenska
Pop/Rock
(PH002)
Vi är inte direkt bortskämda med finlandssvensk pop, så man får passa på att njuta när chansen ges. Det är nämligen ett alldeles för ovanligt fenomen att artister som Peter Hägerstrand dyker upp och sjunger pop på svenska.
Hägerstrand är långt ifrån någon debutant i musiksammanhang. Han har etablerat sig i branschen efter att ha jobbat en hel del med musik till film och teater. Och jag hör musik är däremot hans solodebut på svenska.
Kanske är det just hans långa erfarenhet som ligger bakom det stabila intrycket.
Det låter övertygande i allt från sång till arrangemang och produktion. Vissa stunder lyser även Hägerstrands finlandssvenska uttal igenom och det är då han låter som bäst. En karaktäristisk röst som visar att han inte är som de andra pop-rockkillarna. Alla de från riket i väster.
Inledningen och tillika singelhiten Marie Michelle är plattans klart starkaste. Det är albumets mest kommersiella spår och den har dessutom nominerats till årets radiolåt. Med en refräng som är omöjlig att få ur huvudet efter ett par lyssningar och ett popsound som är olikt allt annat på albumet.
Unik helhet
Personligen fastnade jag framför allt för texterna. I låtar som Dansande björn och Dom döda dansar kan man inte annat än imponeras av orden som kommer ur Hägerstrands penna.
Soundmässigt kan paralleller dras till rikssvenska storheter som Oskar Linnros, Staffan Hellstrand och Bo Kaspers Orkester. Och med sådana referenspunkter kan man inte säga annat än att Hägerstrand är i gott sällskap. Olikheterna mellan plattans låtar är imponerande vilket ger ett intressant slutresultat. Med en helhet som inte liknar någonting annat på de finska försäljningslistorna just nu har han hittat en lucka som definitivt behöver fyllas.
Och jag hör musik är ett utmärkt julklappstips till alla vänner av mjukrock på svenska. Något bättre i den kategorin lär man inte hitta här i landet den här julen.