Teaterrecension: Så skapas Eva och Adam
Iscensättning, musikarrangemang: arbetsgruppen. Scenografi, kostym: Ali- sha Davidow. Ljusdesign: Kalle Paasonen. Ljud: Kristian Ekholm. Översättning: Johanna Fazer, Peter Kanerva. På scenen: Edith Holmström, Peter Kanerva, Ágnes Kaszás, Robert Kock. Teater 90°:s premiär på Forum Box 18.10.
År 1990 flyttade vi in i ett modernt kabelhushåll i Tölö och livet förändrades. Äntligen fick jag och min syster tillgång till MTV, Music Television. Hypnotiserande musikvideor som avnjöts i ensamhet eller i sällskap, diskuterades i skolan, fyllde dystra dagar med fräcka färggranna bilder. På galleri Forum Box känns det som jag på nytt klev in i den världen. Föreställningen Eden är den där visuella lustträdgården där tågen tuffar kring Peter Gabriels huvud och det ensamma ynkliga zoodjuret Leno dansar loss till bandet Röyksopps skramlande trummor.
Mark Twain skrev in sin högst personliga kärlekshistoria med hustrun Olivia Langdon i novellerna Evas dagbok och Utdrag ur Adams dagbok. När Teater 90° och regissören Aleksis Meaney ger sig i kast med de skämtsamma berättelserna om män, kvinnor och människor i allmänhet sker det genom dem själva. Soundtracket spelas naturligtvis på kassett och rymmer kär popmusik från 80-, 90- och 00-talets uppväxtår. Ibland tar rollerna slut och skådespelarna själva kliver fram på scenen, blottar någon öm punkt under ett par pirriga minuter.
Två experiment
Twains noveller bygger på två perspektiv – Evas och Adams – som humoristiskt flyter samman på scenen. Den nyfödda Eva – en sympatisk Edith Holmström – misstänker att hon är ett experiment och jagar upp det andra experimentet, Robert Kocks Adam, i trädet. Adam surar mest, eller vilar, och när de kollar på film vill han helst lämnas i fred medan hon gärna kryper upp i famnen och inkorporerar honom i ett enda stort vi.
Tonen är barnboksaktig och tillåter vilda härliga utflippningar på scenen: paradiset befolkas av mjuka tigrar, kaxiga apor och en helt bedårande rödbrun jord- ekorre, gestaltad av Ágnes Kaszás. När Eva plockar ner den glittrande discokulan tvingas paret lämna det fredliga men smått slöa Eden och emigrera till Drumsö.
Meaney bygger upp korta underfundiga scener som påminner om seriestrippar, ofta med en komisk slutkläm. Regissörens förkärlek för populärkultur som Huolimattomat på Ryhmäteatteri gav smakprov på prunkar verkligen i Eden. När gänget trängs bakom tavelramen, gör den till sin tv-ruta, påminner de om barn i ivrig lek.
I stället för att klä känslor i ord används läckra bilder, ofta inspirerade av bekanta musikvideor. Kärlekssorg förmedlas med Annie Lennox No More I Love You’s där Robert Kock och Peter Kanerva iklädda tyllkjolar dansar balett samtidigt som galaxen i ett förtrollande ljusmönster hamnar på galleriets väggar. Eller Ágnes Kaszás monolog på ungerska som berör så djupt trots att jag inte förstår ett enda ord.
Andra höjdpunkter är Robert Kocks okonstlade texttolkning och Peter Kanervas underbara uppträdande med Queens I Want to Break Free. Det ska sägas att hela ensemblen är sanslöst musikalisk.
Kanerva gör också ett hejdlöst roligt nummer som den franske professorn som redogör för manlig utveckling med hjälp av små Star Wars-figurer i plast.
Men på vissa ställen känns föreställningen lite ofärdig och Meaney kunde gott ha redigerat och tajtat till materialet ytterligare. Samtidigt är den hemlagade känslan oerhört charmig. Det här är en skapelseberättelse som ser ut som dess skapare – fast mindre Twain och mer som de energiska och talangfulla unga konstnärerna som så tydligt trivs ihop och med sin publik.