Filmrecension: Kårkulla, det svänger som fan
Dokumentär
Manus: Kärkkäinen, Passi, Sami Jahnukainen. Foto: J-P Passi.
En av höjdpunkterna i Pekka Karjalainens även-utvecklingsstörda-har-rätt-till-ett-kärleksliv-rulle, Vähän kunnioitusta, var musiken. Av och med Pertti Kurikan Nimipäivät, Finlands hårdaste punkband om vi ska tro PR-avdelningen. Nu har killarna fått en egen film, en dokumentär, och vilken film!
Förutom att regissörsduon Jukka Kärkkäinen och J-P Passi närmar sig vardagen med en sällan skådad värme, med stort hjärta och sund respektlöshet, får man till det också när det gäller musiken – punkrocken.
En av hörnstenarna i punk-ideologin var ju att alla som vill spela kan spela, ibland hellre än bättre. Så är inte heller Pertti Kurikka och hans medmusikanter, sångaren Kari Aalto, basisten Sami Helle och trummisen Toni Välitalo, några barn av konservatoriet. Men ack den attityden, den (otyglade) energin!
Inte bara ger låttexterna uttryck för den frustration som killarna i bandet upplever, om det så gäller allmänhetens fördomar eller de boendealternativ som samhället erbjuder. Kari Aalto är en av de hävaste, mest brutala och genuina vokalister som rockscenen i det här landet sett.
Underförstått: Pertti Kurikan Nimipäivät är inte bra för att vara handikappat. Det är hyvens på riktigt, sprängfyllt av berättarglädje samt helig vrede.
Stryker mothårs
Men samma skoningslösa attityd uppvisar också Kärkkäinen och Passi, filmskapare av den humanistiska men ingalunda politiskt korrekta skolan. Utan att darra på manschetten tar man sig an Perttis och de musikaliska musketörernas vardag, en vardag som är något annorlunda men det oaktat igenkännlig.
Känslor och kärlek finns det också här, inte minst i fallet Kari och Sirkka vars största önskan är att få bo på egen hand. Samma med musiken, spelningarna och träningssessionerna. Ibland går det vägen och ibland går det åt skogen med den påföljd att propparna brinner – en gång för alla.
Och här ligger väl den stora skillnaden: att känslorna i det här gänget ligger på ytan. (Vilket gör att man, till skillnad från Metallica-tomtarna i Some Kind of Monster-dokumentären, inte behöver tillkalla en psykolog så fort det hettar till. Det går att komma överens på andra sätt.)
Poängen är att Kovasikajuttu, som filmen heter, låter bli att stryka de filmiska födelsedagsbarnen medhårs. Glädje varvas med tårar (för trummisen Toni tar det emot att flytta från sina föräldrar, till åren komna), skivreleasepartaj med fotvård, svordomar med ömhetsbetygelser, men utan att filmmakarna ber om ursäkt för sig eller för resten av cirkusen.
Och som det, ironiskt formulerat, heter i infomaterialet för filmen: Den här gången är det helt tillåtet att stirra, att skrapa sig i huvudet och bli stormförtjust. Ungefär i den ordningen, ja.