Av kärlek till punken

Intresset kring punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivät är enormt just nu. När jag träffar sångaren Kari Aalto och trummisen Toni Välitalo på torsdag förmiddag tar sig bandets två övriga medlemmar, basisten Sami Helle och gitarristen Pertti Kurikka, en välförtjänt tupplur. De två har nyss kommit hem från Nordamerikas största filmfestival, Hot Docs i Toronto, Kanada. Kvällen innan har bandet dessutom hunnit med en fullsatt spelning på rockstället Klubi i Tammerfors och nu gäller det att förbereda helgens uppträdanden i Kotka, samt förstås filmpremiären som alla snackar om.

Historien bakom Pertti Kurikan Nimipäivät började 2004 då Kalle Pajamaa som i dag fungerar som bandets manager kom till handikapporganisationen Lyhty för att göra civiltjänst.

Under en musikworkshop träffade Pajamaa drygt 50-åriga Pertti Kurikka, förståndshandikappad och ett hängivet punkfan som länge drömt om eget band. Ändå räckte det ända till 2009 innan alla fyra medlemmarna fann varand­ra. Sen kom framgången snabbt.

– När vår första stora hit släpptes på Youtube började telefonen ringa. Sen dess har intervjuer och spelningar avlöst varandra, förklarar Kari Aalto.

– Bandnamnet kommer sig av att det var Perttis namnsdag dagen då vi grundades. Så han bestämde att vi skulle heta så, lägger trummisen Toni Välitalo till.

Ilska över vardagen

Influenser hämtas framför allt från andra finska punkband, inte minst Pelle Miljoona som man också delat scen med några gånger. Sammanlagt har det hittills blivit två ep:n och en c-kassett och turné bland annat i Tyskland. Temat för de flesta av bandets låtar är den egna vardagen och ilskan som den kan väcka.

– Ta till exempel vår mest kända låt Kallioon. Den handlar om hur jag drömmer om att slippa gruppboende och i stället få ha mitt hem i Berghäll där jag egentligen vill leva, säger Kari Aalto.

Politik och hur samhället behandlar utvecklingsstörda och förståndshandikappade hör till favoritämnena att skriva låtar om.

– Jag vill ifrågasätta beslutsfattare och myndigheter då man i Finland inte ens kan betala vettig lön till också sådana som vi. Jag blir lätt arg, då lossnar orden bättre än om jag är glad. En enda kärlekslåt har vi: Sä et oo normaali, det kommer nog att förbli den enda.

Det är oftast Kari och Pertti som formulerar låttexterna, medan Pertti tar fram musiken, och managern Kalle hjälper till med arrangemangen. Sen tränar allihop tills det sitter.

Hur hittar ni rätt energinivå?

– Jag lyssnar inte på punk på fritiden eftersom den biten är mitt jobb. I stället blir det ganska mycket Black- och Death metal. Energin kommer nog från oss själva och låtarna. Men det är klart, ibland tröttnar man på långa turnéresor och arbetsdagar men sånt är rockarlivet, säger Kari Aalto.

Bandet ett heltidsjobb

Nu har också bandet fått en egen film, Kovasikajuttu, med premiär i dagarna. Bakom kameran står regissörerna J-P Passi och Jukka Kärkkäinen som råkade se ett nyhetsinslag om bandet och hörde sig för med frågan om de fick följa gänget med filmkameran.

– Jag blev glad och varm av att se killarna. De gav ifrån sig en positiv energi som stannade i huvudet, berättar Jukka Kärkkäinen.

Dokumentären följer bandets väg till kändisskap och framgång men fångar även långa dagar i inspelningsstudion och längtan efter revolt, medmänsklighet och samförstånd.

– Jag tror att filmen kan bidra till att människor bättre inser vad det innebär att vara utvecklingsstörd. Bara genom att felaktiga tänkesätt förändras förstår folk att också vi har våra liv och kan göra samma saker som andra, säger Kari Aalto.

Arbetet med filmen har varit omfattande, nästan alla bandets spelningar men också stora delar av vardagen har dokumenterats.

– Det är ett heltidsjobb, vi stiger upp tidigt och övar eller turnerar hela dagarna. Visst är det tufft men bandet är viktigt för oss, dels för publikens skull men också för att vi har möjlighet att turnera runt om världen, får vara med varandra och bli kända. Plus förstås lön med kvällstillägg, poängterar Kari Aalto.

Varken kameror, journalister eller intervjuer säger sig störa honom, säger Kari som beskriver sig som en social typ.

– Men för någon som inte är det kan nog all nyfikenhet kännas lite dum.

Hur är det med vänskapen inom bandet, är ni alltid överens?

– Vi grälar ganska ofta, senast i går. Det blir så när man både bor och jobbar ihop, man hänger hela tiden tillsammans. Medan till exempel Sami är politiskt aktiv och gillar Tölö där de rika går med näsan i vädret hör jag själv till Berghälls arbetare. Men nog är vi ändå vänner alltid däremellan. Det är punk, avslutar Aalto.