Skivrecension: Cats on Fire gör protestsånger
Soliti
Det tar visserligen några genomlyssningar men väl inne i värmen förstår jag vart Cats on Fires tredje fullängdare All Blackshirts to Me är på väg. Och som med alla bättre plattor är en tuff start oftast tecken på att det finns mer att upptäcka. Skivan inleds modigt med en tio sekunder gåtfull ljudbild innan vemodiga Our Old Centre Back, där den missförstådda konstnären jämför sig med skolans sportkung, drar i gång. Det är en melankolisk start på en kraftfull helhet som känns både mörkare och mer sammansatt än bandets tidigare poppigt dansanta image.
Men Cats on Fire har nog alltid drivits av vemod. Något som hörs också på andra spåret My Sence of Pride, tillika samlingens mest trallvänliga låt. Trots att vi landar i bästa sortens Badding-dänga, sommarsalig och lätt, är texten precis lika svårmodig som sångaren Mattias Björkas mjuka, tillbakadragna röst som meddelar att han slösat bort ungdomen och vill ha jobbet tillbaka. Hopplösheten märks också i elektroflirten After The Fact, en tät och samspelt låt men med potential att växa vidare.
Igen är texterna den vassa kärnan, uppgivna och skarpsynta, och nu även brännande politiska. I A Different Light resonerar man kring fascistiska dörrvakter medan domedagen redan kommit och gått i 1914 and Beyond där Grekland uppmanas att inte betala sina skulder och Island att täcka oss allihop med aska.
Jag tänker att bandet går mot samma sorts förtvivlad uppriktighet som 1970-talets politiska sånggrupper. Nya medlemmen Iiris Viljanens röst förstärker känslan, speciellt på spår som Well Well What Do You Know och Smash It To Pieces där hon och Björkas bildar en eftertänksam kör, marscherande i total samstämmighet.
Överlag känns den oförskräckta leken med ljud hela vägen genom skivan kaxig. Orgelavskedet på slutet, ett postludium till den finska spetshunden, är bland det mest vemodigt fina jag hört på länge. Ett stycke man vinner på att lyssna till helt ensam.