Cats On Fires laser är i fas

Det har tagit sitt runda decennium, men när Cats On Fire i dag släpper sitt tredje album All Blackshirts To Me är förväntningarna stora i musikvärlden. 

Under hurudana stämningar och influenser kom Blackshirts till? 

– Jag har alltid varit mer intresserad av att sia, försöka förutse, driva saker till sin spets och följa tendenser framåt än att blicka bakåt. Att måla upp skräckscenarier, att kartlägga sina farhågor kan vara mycket klargörande. Och kanske är det också en försvarsmekanism.

Den som följt Cats vet att Mattias Björkas är en grubblare som gärna delger sina filosofiska funderingar förutom via sina låtar, också i bloggform. I vintras skrev han om en insikt han drabbats av – att han egentligen inte är någon musiker, utan en misslyckad fotbollsspelare. Det lär dessutom ha gjort inspelningsprocessen mindre betungande. 

– Allt det där ligger väldigt osmält hos mig. Men jag kände att jag redan gett upp min stora dröm om att bli fotbollspelare, så vad betyder egentligen detta konstnärskap för mig? Åt helvete med det om det inte funkar, jag kan göra något annat, för jag har redan gått igenom den besvikelsen en gång, den gången då jag inte blev någon ny van Basten.

– Sedan handlar det också om att man blir lite av ett as på fotbollsplanen och att jag tagit med mig ett visst idiotbeteende till den musikaliska arenan. Det ser inte vackert ut när sådant bubblar upp till ytan. 

Albumet All Blackshirts To Me spelades in i sex olika städer i Finland och Sverige, och i ännu fler lokaler och studior. 

Var det avsiktligt eller nödtvunget? Hur tycker du att det påverkade musiken?

– Det var nödtvunget, men uppoffringen var inte så stor. Vi var mer måna om att hålla i gång processen än att spela in allt i samma rum. Alla inspelningar är illusioner, det är innehållet i illusionen som är det centrala och den påverkades definitivt positivt av att vi kunde vara flexibla och mobila.

Titeln kunde översättas "De är alla svartskjortor för mig", och jag läser det som ett utspel mot alla dem som säger "jag är inte rasist, men …". 

– Det är väl som Umberto Eco säger, att dagens fascister inte kommer att marschera i svarta skjortor på gatorna i Rom eller kräva att Auschwitz öppnar igen. De kommer i nya skepnader. Å andra sidan sägs det ofta att det är för simpelt att svartmåla sina meningsmotståndare genom att kalla dem fascister.

– Men å tredje sidan, om någon tycker att den som skjuter en marockansk pizzeriaarbetare borde få medalj eftersom vi befinner oss i krig, så har jag svårt att se hur det kan vara något annat än en äkta, klassisk svartskjorta vi har att göra med. 

Hur ter sig det nya albumet för ditt inre öga, om du ställer det bredvid de två föregående (The Province Complains, 2007 och Our Temperance Movement, 2009)? 

– Det är mycket mer självsäkert och kraftfullt. Det känns som om vi lyckats få våra vågor i fas denna gång, som laser. På tidigare skivor släckte de delvis ut varandra. 

Du bor i Göteborg nu, vad fick dig att emigrera igen? 

– Jepp, jag bor här, för jag blev smittad då jag bodde här tillfälligt tidigare. När Åbo började kännas träigt så tog jag chansen, helt utan någon plan. Jag har jobbat med lite olika saker sedan jag kom hit, bland annat vikarierat i den ökända svenska skolan. Jag är väl lite av en sån där mångsysslare. Vad får man för att skriva kolumner i Hbl? Skulle ni inte behöva lite material härifrån Sverige?

Medlemsantalet i Cats On Fire har vuxit under vintern. Förutom långvariga gitarristen Ville Hopponen, samt Mattias och basisten Kenneth Höglund som varit med sedan starten 2001, har Yrjö Ylijoki etablerat sig på trummor. Österbottniska pianisten Iiris Viljanen, som tidigare spelat med på konserterna, är nu också officiell medlem. 

– Iiris och jag har också ett annat projekt ihop där vi sjunger på … tja, halvurban österbottniska. 

Den geografiska spridningen bland medlemmarna täcker nu Åbo, Malmö och Göteborg, men enligt Mattias fungerar det ändå "hyfsat bra”. Åtminstone har albumet fått ett lysande mottagande på oberoende musikbloggar. Det märks att Cats är ett band som associeras med kvalitet och integritet, och Mattias sångtexter får sig ofta också en allvarlig analys. 

Skulle någon fråga mig skulle jag sammanfatta temat på Blackshirts som "kärlek och ekonomisk politik". Hur låter det? 

– Det låter ganska 70-tal. Men låt gå. 

Visste du att det finns ett akustiskt coverband i Florida som också heter Cats On Fire?

– Jo, skäms de inte!?

Fotnot: All Blackshirts To Me släpps den 28 mars via Soliti Music.