”Varför gör jag det här?”

– Varför? Varför gör jag det här? Den frågan ställer sig säkert alla översättare ibland. Man är inte omtyckt av någon. Förlaget vill ge ut en bok som olyckligtvis är skriven på fel språk och måste översättas, läsaren säger att hon naturligtvis hellre skulle läsa den på orginalspråk om det var möjligt, och författaren misstänker översättaren för att förvanska texten. Så varför gör man det här?

Thomas Teal är svenskättad amerikan, och i fjol vann hans översättning av Tove Janssons Den ärliga bedragaren det fina amerikanska  Three Percent-priset för bästa översatta bok. (De tre procenten syftar på att bara tre procent av all litteratur som årligen utges i USA är översatt.)

I början av 1970-talet översatte Thomas Teal ett femtontal titlar från svenska till engelska, bland dem Tove Janssons Sommarboken. Sedan gled hans karriär in på andra spår, och han kom att arbeta som faktakontrollör på New Yorker Magazine, som chefredaktör på Jimmy Carters informationsavdelning, i byggbranschen, som redaktör för Harvard Business Review, som konsult, redaktör och spökskrivare för affärslitteratur.

Så varför översätter man?

– En del av svaret tror jag att jag vet. Jag har arbetat som talskrivare, skådespelare, spökskrivare och översättare – och alla fyra jobben innebär att man på något sätt står bakom någon annan, inte helt blottad som den man själv är. Ett slags feghet, kanske? säger Thomas Teal på felfri svenska.

Att han inte är bara svensk utan också amerikan avslöjar inte språket utan snarare sättet, en energisk vänlig rättframhet. Och kanske också de ekonomiska realiteterna som ramat in hans översättargärning:

– Det var först under de sista fem åren av karriären som jag tjänade så mycket pengar att jag kunde tänka på att pensionera mig.

Strax efter att han gått i pension råkade han vara på besök hos vänner i Finland. Närmare bestämt Vasa, där han, tidningsberoende som han är, en morgon slog upp Vasabladet och såg sitt eget namn på kultursidan; hans nästan trettio år gamla översättning av Tove Janssons Sommarboken hade just utkommit i nyutgåva på det engelska förlaget Sort of Books.

Han skrev ett vänligt brev som livstecken till Sort of Books utan annat syfte än att tillkännage att han fortfarande var vid liv och tyckte det var trevligt att återse ett trevligt översättningsjobb efter så många år, och svaret blev en check på 3 500 pund.

– Ren generositet av dem, inte hade jag några anspråk på royalties. Så när förläggaren Natania Jansz frågade om jag var intresserad av att översätta mera Tove Jansson för dem så var svaret ”självklart gör jag det för er!”

Efter det har Rent spel utkommit på Sort Of Books som Fair Play, och belönats med George Bernard Shaw-priset, sedan kom The True Deceiver vars amerikanska utgåva fick Treprocentspriset, och i höst utkommer Dockskåpet på Sort Of Books som Art in Nature.

Därefter står Janssons första riktiga vuxenbok, den mörka novellsamlingen Lyssnerskan från 1971, på tur för utgivning nästa år, och så kanske novellsamlingen Brev från Klara.

– Jag är pensionär och jag kan unna mig lyxen att översätta långsamt och jobba med det jag vill. Jag arbetar bara två timmar om dagen, jag arbetar med många utkast och kan ta långa pauser mellan omgångarna, vilket är bra.

Loknörden och moster Gerda

Vi konstaterar att inte precis allt Jansson skrivit är suveränt bra, att det finns sådant som vi båda ställer oss helt oförstående inför, som den märkliga Lucios vänner. Men om våra respektive favoriter bland novellerna finns naturligtvis mycket mera att säga. Teal talar länge och entusiastiskt om den märkliga och kusliga novellen Loket i Dockskåpet, som handlar om en enstöring besatt av lok och som kanske, eller kanske inte, knuffar ut en kvinna från ett tåg.

En annan av hans favoriter just nu är Lyssnerskans berättelse om den lilla pojken som ser sin pappa sprängaren arbeta. Båda är vi fascinerade av berättelsen om den stora stormen, eller titelnovellen om moster Gerda som sitter och ritar en karta över alla dramatiska relationer i sin stora släktkrets som hon i egenskap av god lyssnerska tvingats härbärgera.

Vad är viktigast när man översätter?

– Ja vad är det man gör? Handlar det om att överföra bokstavlig mening till ett annat språk? Eller konstnärlig kvalitet? Eller ska man sikta in sig på att återskapa läsarens reaktion? Jag tror att man hela tiden ska försöka fråga sig vad som varit det viktigaste för författaren – hur hade Tove Jansson skrivit om hon skrivit på engelska? Man kan missledas av den tanken, men ibland kan den bära. Målspråket skall flyta, resultatet skall inte låta främmande. Men jag vet att det finns översättare som tycker precis tvärtom, att det ska gnissla litet i översättningen.

Intervjun gjordes när Thomas Teal deltog i Fili:s översättarseminarium i Helsingfors i början av juni. Intervjun med en annan översättare, serbiska Slavica Agatonovic, publicerades 20.6.