Grotenfelt vill göra det vanliga märkligare

Dokumentärfilmaren Georg Grotenfelts bolag Nostalgia Film ryms i ett litet källarrum i Eira. Hans filmografi omfattar elva titlar plus en handfull videoinstallationer.
Grotenfelt började sitt yrkesliv som arkitekt, specialiserad på trähusbyggande, och har också undervisat i ämnet innan han beslöt sig för att byta bana.
– Jag ritar fortfarande med blyertspenna och skisspapper när allt flera ritar sina hus på dator, jag tyckte inte att jag klarade övergången så bra. Och jag har alltid haft ett väldigt starkt intresse för bild, fotografering, filmkonst.
Många av filmerna handlar om arkitektur och byggande, eftersom han har ett förflutet som arkitekt – till exempel Byggarna (2009), där en grupp arkitekturstuderande lagar ett nävertak enligt en traditionell metod i Valtimo i norra Karelen, och Tonfall (2006), som handlar om arkitekten och författaren Nils Erik Wickberg.
Och så finns ett slags trilogi om finlandssvensk litterär modernism, Landskapet med den dubbla skuggan (2005), om Rabbe Enckell, Anteckningar från den vita staden (2011) om Gunnar Björling, och så Hermanfilmen (2012) som utspelar sig på Enckells släktgård Vättilä i Jorois med den ingifta släktingen Herman Parland som huvudperson.

Men allt detta tal om vad filmerna ”handlar om” är kanske lite vildseledande. Hur tänker du på film?
– Jag är intresserad av filmen som språk, av att kombinera bild, ljud, berättartext, musik och dramaturgi som självständiga element till en polyfonisk helhet – ämnet är mera en förevändning. Jag ser filmen som en konstart väldigt nära dansen eller musiken. Det som sporrar mig är att söka den dimensionen. I musiken talar man om fraser, teman, polyfoni, dissonans, kontrapunkt, upprepning. Jag jobbar också mycket med fragment, närmare Bachs pianoövningar än Beethovens symfonier, om man kan utrycka det så. Jag är inte så intresserad av övergripande berättelser eller intrigen, kronologin.

I Björlingfilmen använder du refererande berättarröst i stället för intervju också när du har ett helt unikt material, en gammal herre som minns Björling från sin barndom. Varför gör du så?
– Jag ville undvika den tv-journalistiska konventionen med ”talking heads”, och göra det mera distanserat. Jag har just gjort en engelsk version av filmen där min berättarröst ersatts av en engelsk skådespelerska, den känns allra bäst för mig eftersom språket och kvinnorösten tar det hela ett steg längre mot det litterära.
–Jag gör alltså filmessäer och strävar efter ett ganska litterärt grepp där berättarrösten och berättartexten blir central. Föregångare finns i Frankrike som annars också har en ganska litterär filmtradition – tänk på Godard och Cris Marker. Eller på Agnes Varda som över 80 år gammal gör filmessäer där hon berättar om sitt eget liv. Där har hon ett väldigt varierande bildmaterial som lyfts av den litterära texten.
– Men den som jag tror att jag tagit mest intryck av är den ryska regissören Alexander Sokurov.
Sokurov är regissören bakom filmer som Den ryska arken, Alexandra och Faust – den sistnämnda belönad med Gyllene Lejonet på filmfestivalen i Venedig 2011 – men han har också gjort en mängd dokumentärfilmer.
Tarkovskij nämns flera gånger under vårt samtal:
– Tarkovskij talar om film som en mosaik av tid. Det är den unika kombinationen av aktörernas rörelser och kamerarörelserna som bildar ett slags balett eller tidsmosaik - det är där filmkonsten har sitt speciella revir. Det är något annat än kronologiskt berättande och underhållning.
Påfallande med Grotenfelts Björling-film Anteckningar från den vita staden är Helsingfors drömska och högst ofinska skönhet. Man får känslan av att befinna sig i en film av Tarkovskij. Förklaringen är fotografen Alexander Burov, som arbetat mycket med Sokurov, som i sin tur beskrivits som Tarkovskijs efterträdare.
För det mesta sköter Grotenfelt dock allt från manus och regi till foto och klippning själv.

Du talar mycket om distans – var vill du att avståndet skall finnas, och varför?
– En dokumentär eller spelfilm kan vara väldigt skakande och välgjord och vad som helst, så att man är helt slut när man kommer ut, har åkt med ett spöktåg, manipulerats av regissörens syn på världen. Men det jag vill göra är något annat. Jag vill ha en distans mellan duken och åskådaren, där åskådaren själv gör sina tolkningar. Ju flera tolkningar desto bättre och därför vill jag utforska just essäformen, som definitionsmässigt handlar om öppenhet, bokstavligen ”försök”. Öppenheten, det skissartade fascinerar mig och det strävar jag efter i mitt filmspråk.
Grotenfelt talar också om sin reservation mot dokumentärfilmens påstådda objektivitet och dess autenticitetsanspråk.
– Man talar om att ”respektera objektet”, att låta de skildrade personerna ”tala för sig”. Men det blir lätt en falsk autenticitet, där filmarens avsikter styr men inte syns. Då är det mera ”dokumentärt” att visa att filmaren är närvarande och att hela filmen oundvikligen är en konstruktion, tillrättalagd verklighet. Dokumentärfilmstraditionen bär på ett ok av att ”återge verkligheten” och ofta tar det här sig uttryck i att minst en person gråter under filmens lopp, som garanti för autenticiteten. I det här finns en voyeurism som jag inte tycker om, jag gör film och det ska framgå tydligt. Hermanfilmen heter faktiskt Hermanfilmen, inte något annat.

I filmen om Rabbe Enckell närmar sig Grotenfelt diktaren genom hans efterkommande och den orörda miljön på Vättilä. I filmen Tonfall, om Nils Erik Wickberg, är det hemmet som är huvudmotivet, först ”en renässanspersonlighets hem” med konst och böcker, sedan efter Wickbergs död snabbt tömt, allt lösöre skingrat och bostaden såld. Också Björlingfilmen Anteckningar från den vita staden söker sitt föremål med kringgående rörelser.
– Björling skildrade jag genom hans landskap, staden – det är det här som intresserar mig, att skildra en sak, en person genom någt annat, inte gå rakt på och rabbla igenom fakta.
– Men Herman Parland är i högsta grad vid liv, så där gick jag verkligen rakt på. Jag har känt honom sen jag gjorde Landskapet med den dubbla skuggan, och har brukat besöka honom på somrarna i Jorois eftersom jag tidigare vistats mycket på vår egen släktgård i närheten. Två somrar filmade jag ganska planlöst, sen insåg jag att materialet kunde bli en film. Jag anhöll om pengar och på ett helt fantastiskt sätt fick jag finansiering av FST, Avek, Kulturfonden, Konstsamfundet och Otto A. Malms fond på kort varsel.
– Så filmade jag lite till, kameran fanns med när vi gick omkring där och Herman tänkte säkert inte alls på den till slut. Då och då filmade jag, för det mesta lät jag bli, men för honom verkade det inte göra någon skillnad. Någon gång var också Alexander Burov där och filmade, det mesta gjorde jag själv. Herman har ju en lite ”rysk” inställning, livet är ett slags skådespel, det vanliga får gärna göras märkligare än det är, upphöjas lite – och det är väldigt tacksamt, med någon som förhåller sig så, ”skrider omkring i skogen”. Min uppgift var att skrida i hans fotspår.

Pengar och publik
– Utan finlandssvenska finansiärer och Yle Fem skulle jag inte göra film över huvud taget, så enkelt är det och jag är väldigt tacksam för att de finns. Jag har till exempel haft väldigt svårt att få pengar från Filmstiftelsen – de har avböjt två av mina senaste ansökningar om produktionspengar.

Beror det på att dina ämnen till det yttre ter sig smala och alltför ”finlandssvenska”?
– Jag tror att det mera har att göra med att mina manus inte är tillräckligt slagfärdiga – det är svårt at göra manus med mitt arbetssätt som går ut på att filmen växer fram medan jag jobbar. Jag fotar huvudsakligen själv och formar filmen samtidigt. Att skriva detaljerade manus är inte riktigt min grej.
– Men visst är ämnesvalet också problematiskt, jag gör ju inte precis spektakulära reportage. Inte vet väl just någon vem till exempel Björling är ... Men det kan vara ett uttryck för mina egna fördomar att jag tror det. Vem vet? Dessvärre har mina filmer inte visats på festivaler heller. Men jag får citera den författare som sagt att ”det viktigaste inte är att bli läst utan att bli förstådd”. Om jag har ett intryck av att det finns 150 eller 1‑000 personer som på något sätt kommunicerar med mina verk så ger det mig tillfredsställelse.

Vad planerar du att göra härnäst?
– Något om konstnärsbröderna von Wright. Jag är bara i startgroparna ännu och skall söka nordisk finansiering, det kan finnas en chans till det eftersom två av bröderna jobbade också i Sverige. Det skulle vara något nytt, att göra en biografi där man utgår från målningarna, gå in i dem med kameran på något sätt. Och landskapet på Haminalax i Kuopio är ännu ganska intakt. Mera vet jag inte ännu.

Läs också Tuva Korsströms recension av Hermanfilmen här.