Tv-recension: Allt man ska göra
Det som författarbröderna förvandlade till litteratur är för Herman Parland ett förflutet integrerat i det egna livet.
20 mars
Yle Fem 20.00.
Sällan har jag sett en så dramatisk början på en dokumentär som den scen med vilken Hermanfilmen inleds. 95-årige Herman Parland – i nattskjortan och med de grå hårtestarna på ända - balanserar på ett vingligt bord i färd med att baxa ner en filt som hänger framför kammarfönstret. In strömmar morgonsolen och glad konstaterar Herman att en ny dag fylld av ”allt man ska göra” har tagit sin början.
Georg Grotenfelt har tidigare dokumenterat släkten Parland-Enckells liv på den enckellska släktgården Vättilä i Jorois. I Hermanfilmen följer han den yngste och numera enda i livet varande av de fyra bröderna Henry, Oscar, Ralf och Herman Parland under en sommardag på Vättilä. Herman är ensam i huset. Hustrun Birgitta kan av hälsoskäl inget annat göra än att på distans oroa sig över makens våghalsiga liv ute på landet. Han sköter hushållet, fiskar, cyklar, vandrar i skogen, eldar bastun, balanserar på glatta stenar och stockar för att till sist kasta sig med ett plask i sjön.
Filmen är laddat med det nuets intensitet som förefaller prägla Herman Parlands sätt att vara på Vättilä: närheten till naturen och det oerhört vackert fotograferade landskapet, vardagen med alla dess praktiska och fysiska utmaningar. Samtidigt är nuet mättat med det som varit. Kameran snuddar vid porträtt av de människor som bildar ett så komplicerat känslo- och familjemönster. Där är Birgittas far Rabbe Enckell och hennes mor Heidi Runeberg, som gifte sig med Hermans bror Oscar. Gunnar Björling, med sin särställning som familjevän och mentor, har en underförstådd, självklar närvaro.
Av Herman Parlands livshistoria antyds endast barndomen. Han trivs så bra på Vättilä, hävdar han, därför att det ligger vid samma vatten som hans barndoms Viborg. Herman kan ha varit omkring ett år och tre månader vid tiden för sitt första minne: blåklädda soldater utanför den parlandska släktgården Tikkala. Det måste ha varit vid de vitas segermarsch i slutet av inbördeskriget, en scen som Oscar Parland beskriver i sin bok Tjurens år.
Det som författarbröderna förvandlade till litteratur är för Herman Parland ett förflutet integrerat i det egna livet.
Läs också intervjun med Georg Grotenfelt här.