Marita Hällfors bakom kameran

Länge trodde Marita Hällfors att hon var en typisk dokumentärfilmare – en som såg, registrerade och förmedlade en verklighet till tittarna.
– Jag drog mig för att hoppa över till fiktionen, erkänner Hällfors.
Nu är Marita Hällfors aktuell med fotot till en långfilm hon beskriver som sin första riktiga fiktion – Stjärnorna över huset (Tähtitaivas talon yllä). Filmen handlar om tre generationer kvinnor som i olika perioder bebor samma hus och regissör är en kurskamrat från studieåren på Konstindustriella högskolan, nämligen Saara Cantell.
Relationen mellan regissören och filmfotografen är en förutsättning för att filmen skall bli bra, påpekar Hällfors.
– Den är mycket viktigare än några tekniska funktioner.
I Stjärnorna över huset låter Marita Hällfors kameran dröja vid de tre kvinnornas – Irina Björklunds, Meri Nenonens och Elin Petersdóttirs – ansikten. Närbilder är ett av hennes signum och något hon alltid har eftersträvat.
– En skillnad mellan dokumentärer och fiktion är att man i fiktion kan ta om scener man inte är nöjd med. Det är inte alls lika allmänt i dokumentärer. Men också vanliga människor brukar vänja sig vid kameran och lär sig att inte skygga för den.
Tanjuska ja 7 perkelettä från 1993 var en av de första filmer Marita Hällfors var med om, i egenskap av kameraassistent åt Pirjo Honkasalo. Finlands mest kända och internationellt ansedda dokumentärfilmare har varit ovärderlig för Hällfors utveckling.
– När jag kom var Pirjo Honkasalo ensam kvinna i den manliga filmfotografbranschen. Hon gav mig handgripligt stöd, minns Hällfors som under årens lopp återvänt till Honkasalo.
Tanjuska ja 7 perkelettä var den första av många prisbelönta filmer. Senast samarbetade de två framgångsrikt med dokumentären ITO- Seitti-Kilvoittelijan päiväkirja som handlar om en japansk munk.

Fördel kvinna
Tidigare hette det ofta att filmfotografens yrke var ett typiskt manligt sådant eftersom kameran väger så mycket. Men kamerans vikt plågar inte Marita Hällfors.
– De långa arbetsdagarna och svårigheterna med att planera sitt eget liv är mycket tyngre.
I många produktioner är kvinnligheten dessutom en fördel.
I höstas filmade Marita Hällfors dokumentären Dance of outlaws i Marocko. Filmen, som regisseras av Mohamed El Aboud, handlar om marockanska kvinnor som på grund av händelser de själva är oskyldiga till anses ha fläckat ner sin familjs namn och vars fäder därför har avregistrerat dem. Kvinnorna är dömda till ett liv utanför det normala samhället och tvingas livnära sig som bröllopsdansare och prostituerade.
– Kvinnornas öden är sorgliga och i den här produktionen behövdes verkligen en kvinnlig filmfotograf.
En aktuell produktion förde Marita Hällfors till Zambia. Den kommande dokumentären handlar om en boxare som arbetat sig upp från slummen.
Insikten om att hon ville förmedla andras historier och erfarenheter till en stor publik föddes när Marita Hällfors som 25-årig tågluffare kom till Belfast. På puben mötte hon en jämnårig kvinna som blivit ensam med sitt lilla barn sedan fadern dödats av engelsmännen. Kvinnan berättade sin historia och Marita Hällfors hoppade till.
– Ett sådant öde borde fler än jag få ta del av, tänkte jag.
På den tiden studerade Hällfors sociologi men var missmodig inför utsikten av ett yrkesliv som innebar att hon skulle arbeta ensam, med skrivuppdrag och forskning. Hon ville jobba i grupp.
Beslutet att söka till Konstindustriella högskolans dokumentärlinje mognade efter ett år som praktikant på ett videobolag.
Efter tjugo år i branschen har hon en pragmatisk syn på jobbet. Kamerorna och tekniken förändras men grundprincipen består.
– Livet framför kameran är alltid viktigare än livet bakom kameran.