Filmrecension: Kvinnor under samma stjärnor
Saara Cantells lugna och flärdfria men ändå levande epik kopplar den enkla vardagen till världsalltet.
Drama.
Manus och regi: Saara Cantell. Foto: Marita Hällfors. I rollerna: Irina Björklund, Meri Nenonen, Elin Petersdottir, Leo Honkonen, Lauri Tanskanen, Senja Mäkiaho.
Rummets, inte tidens, enhet präglar Saara Cantells sympatiska filmdrama Tähtitaivas talon yllä som knyter ihop tre kvinnoöden i ett och samma hus i ett östfinskt landskap. Metoden företer vissa likheter med regissörens novellistiskt utformade Kohtaamisia (2010).
Kvinnorna representerar tre generationer i rakt nedstigande led men ideligen sprängs gränserna, eller egentligen flyter de samman, då kvinnorna tar huset i anspråk. Dit anländer i nutid Salla (Elin Petersdottir) för att i lugn och ro koncentrera sig på sin avhandling men måhända också för att komma över ett långvarigt kärleksförhållande i Stockholm. Hux flux är hon den lilla flickan (Senja Mäkiaho) som på 70-talet flyttar in i samma hus med modern Tuulikki (Meri Nenonen), en ensamförsörjerska som drömmer om ekologiska alternativ och även om en ny kärlek.
För den tredje tidsdimensionen står fortsättningskrigets Finland 1942 då Tuulikkis mamma Saima (Irina Björklund) verkar på orten som folkskollärarinna och utför övriga tunga sysslor då mannen är vid fronten.
Tre kvinnor som alla på sätt och vis befinner sig i en valsituation och vid ett vägskäl, både i sitt känsloliv och sitt kall. Under kriget viskas det i byn att den annorlunda och intellektuellt lagda Saima, vars stora passion är astronomi, inte är en lämplig maka. I den unge soldaten Toivo (Leo Honkonen), som förlorat ena armen i kriget, finner hon en förståelsefull själsfrände. Och troligtvis något mer. Irina Björklund är för övrigt stiligt ”oglamorös” i rollen.
I nutidsepisoden får Salla en samtalspartner i grannhusets Ville (Lauri Tanskanen), en händig och pratsam pojke som i sin beskäftighet till en början stör hennes koncentration men som även bär på sina drömmar. Då isen smultit och de två nått en själarnas kontakt kan Salla avslöja att hennes förlorade kärlek var lesbisk. I denna episod, som egentligen utgör början och slutet, förenas allvar och komik, hopp och resignation. Livets eviga gyckelspel under stjärnorna.
Men det är krigsepisoden med Saimas intresse för stjärnorna som bygger upp filmens relativitetsteori och cykliska struktur. Betydligt mer konstlade lekar med tid och rum har man sett än Cantells lugna och flärdfria men ändå levande epik som kopplar den enkla vardagen till världsalltet.