Intervju: Segerstam siktar mot stjärnorna

Leif Segerstam är känd för att ge rediga chanser åt sina elever, men aldrig tidigare har han lika ogenerat fört fram lika många av sina elever samtidigt. När Segerstam tar över som chefsdirigent för Åbo stadsorkester dirigeras hela åtta konsertveckor av några av hans yngsta elever.

Santtu-Matias Rouvali, Sasha Mäkilä och Pietari Inkinen är förvisso redan etablerade, men för Leo McFall, Erkki Lasonpalo, Dalia Stasevska och Yukihiro Notsu kan konserterna i Åbo bli avgörande.

Blir det inte ganska mycket av Leif och hans elever?

– Ja, och det är meningen. Jag finns ju i dem och de utstrålar något av mig. Jag är generös nog att låta de bästa eleverna spela med mitt nya fina instrument, Åbofilharmonikerna, och jag är glad att orkestern ställer upp för diplomprogram och doktorsprojekt. Vi kan inte veta hur det går, men åtminstone är det här en rejäl chans för dessa unga musiker att få jobba med en bra orkester i symfoniskt format, säger Segerstam.

Det är lätt att instämma. Medan Segerstam ser fram emot konserterna med alla svarta hästar gläder han sig åt att den föregående generationen tycks ha etablerat sig: Mikko Franck, Dima Slobodeniouk, Susanna Mälkki och Tibor Boganyi gör fina karriärer, Anna-Maria Helsing har fått fotfäste i Uleåborg och nyligen utnämndes Jan Söderblom till dirigent för Pori Sinfonietta.

– Alla tycks de finna sig till rätta, säger Segerstam.

Själv säger Leif Segerstam att han som ung fick så mycket av stora personligheter såsom David Oistrach, Henryk Szeryng, Isaac Stern, Arthur Rubinstein och Birgit Nilsson att han därför vill vara generös och dela med sig.

Fripulsativa nu-ögonblick

Programmet i Åbo har på typiskt segerstamskt vis fått rubriken Fripulsativa nu-ögonblick och i programboken kryllar det av beskrivningar som relaterar till universum och stjärnor. I Åbo råder något av en Leif-boom när till och med bussarna är prydda med hans ansikte i jätteformat med en stjärnhimmel i bakgrunden.

Första gången Segerstam skulle bli chefsdirigent i Åbo var som 18-åring 1962, men den gången valde stadsledningen Paavo Rautio. Att Segerstam femtio år senare tar över orkestern, är till stor del konsertmästarna Jukka Merjanens och Juha-Pekka Vikmans förtjänst.

– De kom till sommarstället Määrpää och presenterade sin idé. Vi diskuterade lite detaljer och jag tänkte att okej, 2011 skulle vara ett lämpligt år för mig att börja när Åbo är kulturhuvudstad. Men sidu nej, det gick inte för sig, så i stället fick det bli några upptakter i form av Mahlers uppståndelsesymfoni för ett år sedan, konserten för katastrofoffren i Japan i april och Erik XIV i november.

Att det blir just Segerstam som tar över i Åbo är en viktig sak för stadsorkesterns image. Bland annat håller man som bäst på och drömmer om ett nytt konserthus på den gamla spindeltomten invid åstranden. Att konserthuset skall heta Aura center står redan klart.

– Staden har förvisso redan sagt ifrån sig allt ansvar, men jag vet att det finns miljonärer som säkert är villiga att hjälpa. Om jag med min image kan hjälpa att samla in me­del är jag gärna med så att vi kan fullfölja den här kulturella linjen med förstklassiga konsertsalar från S:t Petersburg via Helsingfors till Åbo.

Segerstam säger att han i Åbo kommer att göra det som han har gjort med alla sina orkestrar.

– Alla orkestrar lär känna bäst den dirigent som de spelar oftast med. Det som orkestern i Åbo kommer att få lära sig är att spela leifskt.

Malmö ny utmaning

För några veckor sedan kom beskedet att Segerstam också blir chefsdirigent för Malmö operaorkester. Samarbetet inleddes efter att husets konstnärliga ledare Bengt Hall engagerade Segerstam för operaorkesterns 20-årsjubileumskonsert i höstas.

– Jag sade att jag inte kan binda mig för mer än en ny produktion per år och kanske ett par konserter, men han sade att det är okej, så nu har vi Parsifal på kommande i april, 2013 gör vi Trollflöjten och 2014 Pelléas et Mélisande, rapporterar Segerstam förnöjt.

Uppdraget i Malmö väntas ta tio veckor om året och engagemangen i Åbo åtta veckor, så han räknar med att ha tid över, speciellt efter att han går i pension om ett och ett halvt år.

På hemmaplan är det ändå tunnsått med konserter i kalendern.

– Trots att jag är emeritusdirigent har jag inte en enda konsert denna vår med Radioorkestern eller Helsingfors stadsorkester, säger han förundrat.

Väntar på samtal

Det som Segerstam på riktigt väntar på är att bli kallad till chefsdirigent vid Nationaloperan. 1973–74 var han konstnärlig ledare i ett år och 2001 skulle han bli chefsdirigent, men han slutade innan han hade börjat när Erkki Korhonen blev utnämnd till konstnärlig ledare. Nu väntar han på att Lilli Paasikivi skall kalla honom till uppdraget.

– Utan att skryta med mig själv tror jag att jag kunde göra ett bra jobb. Operaorkestern är så pass bra att jag på riktigt skulle vilja ta ut den och ge ett par konserter i Musikhuset för att jämföra den med HSO och RSO. Dessutom kunde vi göra konsertanta framföranden av till exempel Strauss Friedenstag och Puccinis Le Villi.

På det personliga planet säger Segerstam att han gläder sig åt att han nu har förlorat ”en kappsäck i businessklass” sedan han börjat gå ner i vikt. Flera gånger påpekar han också att han tror på skyddsänglarna, livets partitur, telepatin, drömvärlden och det undermedvetna.

– Själv tror jag att det finns en mening med att jag nu skall åka till Åbo.

Läs Leif Segerstams beskrivning av sina elever