Hbl på jakt efter Katri Helenas rötter

Men var? Det visar sig vara lika svårt att hitta Katri Helenas fädernehus som att finna skatten där regnbågen slutar, regnbågen som följt oss mil efter mil i ödemarkerna och över de skogklädda fjällen. Än långt borta, än till synes alldeles invid oss.

Ingen har kommit på tanken att förse hennes fädernehus med en liten minnesplatta – som man gör med alla de hundratals hus Mannerheim har övernattat i.

"Jag har fått olika uppgifter av byborna om var Katri Helena bott. En säger att hon bott på högra sidan, en annan att hon bott på vänstra sidan om vägen.  Det råder också olika uppfattning om i vilken ända av vägen hon bott", skriver kommunens utvecklingschef Liisa Laasonen som svar på vår förfrågan.

Vi har med andra ord ett detektivarbete framför oss.

Tohmajärvi kyrkby ligger ett stenkast från östgränsen. En del av socknen blev på den sovjetiska sidan efter fredsslutet. De senaste åren har Tohmajärvi ofta figurerat i andra sammanhang. I fjol drabbade de värsta sommarskyfallen brukar drabba orten.

"Finlands blötaste", kallades Tohmajärvi förra sommaren.

Efter en lång dags färd från solen i Kotka når vi Tohmajärvi i kvällningen. Och gissa! Jo, naturligtvis ösregnar det.

Stora döttrar och söner

I Tohmajärvi står husen glest utspridda. Här bor en människa per fem kvadratkilometer. Men bemärkta män och kvinnor har nått ut i stora världen också från dessa skogar och åkerrenar. Till traktens döttrar hör, förutom Katri Helena, skidlegenden Siiri "Äitee" Rantanen, guldmedaljören från Cortina 1956. Spjutkungen Seppo Räty, som så oefterhärmligt kallade Tyskland för ett "skitland", tog sina första ansatser här, och bor fortfarande kvar. Härifrån kom också världsmästaren i skidorientering Olavi Svanberg som senare drunknade på grannsjön Ladoga.  Författaren Maiju Lassila föddes här. En väg har uppkallats efter honom.

Krigshjälten, generallöjtnant Karl Lennart Oesch var från Tohmajärvi liksom guvernören och senatorn Alexander Järnefelt.

Vi kör genom kyrkbyn, förbi Ravintola Wäkä, passerar den för varje by obligatoriska kebaben, noterar en av Finlands femtontusen salonger vid namn "Kampaamo Mai– Lis" och "Handelsoasen" Troikka och hittar småningom fram till Jouhkolan hovi. Där ska vi övernatta i en "rantamökki". Jouhkola skapades i slutet av 1700-talet av "Karelens konung", som den relativt egenmäktiga kronofogden Gabriel Wallenius kallades i folkmun.

När vi kommer fram sitter värdparet Heljä och Harri Leinonen naturligtvis i bastun efter en lång och slitsam dag.

Hbl var inte först

– Jag går före och visar er vägen, hälsar Harri när han möter oss med nycklarna.

Orden avslöjar vad han tror om Helsingforsbors förmåga att orientera. Vägen delar sig på ett ställe och han räknar – logiskt – med att vi, utan hans hjälp, kommer att välja fel.

Det är sent och bastun får vara för vår del. Tohmajärvi-sjön känns fortfarande iskall och vi är inga vinterbadare.

Under en presenning hittar vi grillen där föregående gäst lämnat efter sig en halv kotlett. Myggorna är stora som bofinkar, men avskräcks överraskande nog av medhavd myggspray. Efter en stund verkar de tröttna på att trampa vatten med vingarna, utan att kunna gå till anfall, och småningom troppar de av en efter en. Vi har därmed varit med om en smärre biologisk sensation och kan inta den sena middagen utan myggsurr.

Bara regnet fortsätter att skvala. Vi väntar otåligt på att morgonen ska gry och jakten efter Katri Helenas rötter kan börja.

Frukosten intar vi i mangårdsbyggnaden, som brann ner och byggdes upp igen i början av 1900-talet, i samma stil som jugendvillorna i Terijoki.

– Hos oss möts öst och väst. Det ursprungliga huset var i empirestil och har stått som förebild för den nya hotellbyggnaden, berättar Harri Leinonen.

Vi får veta att gården minsann haft finare besök än Hbl:s utsända. Den ännu kändare skriftställaren Elias Lönnrot var här redan 1828 på sin första diktinsamlingsresa.

Det är inte bara journalister som slitit trapporna på Jouhkola. Tsar Alexander I hälsade på i augusti 1819 och blev så förtjust i husets åkerbärssylt att han gav värdinnan en brosch i vitguld med en stor ametist omgiven av inte färre än etthundratrettio diamanter.

– Harri gav mig en exakt kopia av broschen när jag fyllde femtio, säger Heljä med en öm blick på maken.

– Vår son heter Aleksanteri, inflikar Harri, och visar därmed hur den historiska cirkeln slutits.

Under Gabriel Wallenius tid var Jouhkola Nordkarelens största gård på 9 000 hektar.

– Nu har vi bara en procent kvar, säger värden.

Nittio hektar är förstås inte så tokigt det heller.

Telefonledningarnas sång

Medan vi sovit, ätit frukost och pladdrat med värdparet har Liisa Laasonen gjort nya efterforskningar. Nu kan hon exakt peka ut var Katri Helena bott. Hon är född på Uusi-Värtsiläntie 82 och ungflickslägenheten fanns i 71:an.

Vi är på bästa humör och nynnar på låten "Puhelinlangat laulaa", som Katri Helena definitivt slog igenom med. Det låter inte alls bra, men orden är magiska och fångar träffsäkert stämningarna i efterkrigstidens agrara Finland. Människorna är ärrade av kriget. Livet har varit bygga, streta, röja. Lördagskvällens frid, tonerna från danslaven, flaskan och flickan, höladorna och myggen och längtan efter friheten.  Vagabonden som sorglöst visslar ackompanjerad av telefonledningarnas surr är "fri som himlens fåglar".

Allt finns där i de fyra verserna.

Låten skrevs redan 1947, men fungerade perfekt när Jörgen Petersen piffade upp den 1964 åt Katri Helena.

Då stod Tohmajärvi och hundratals andra orter inför en ny vändpunkt. Krigsgenerationen fick lov att vinka av sina barn när de steg på bussen för att söka lyckan i Jyväskylä, Joensuu, Tammerfors eller ännu längre borta i någon av de snabbt växande förorterna runt Helsingfors.

På Katri Helenas hemgata jobbade de flesta på smältverket i Uusi-Värtsilä, som man lyckats evakuera från gamla Värtsilä före fredsslutet. Resten av järnbruket blev kvar. När också smältverket stängde var det många som styrde kosan mot gruvsamhället Kiruna i Sverige.

Några få har glömt sig kvar.

– Ni är välkomna. Stig på, stig på, hälsar Veli Riikonen.

Han bor i övre våningen i länga nummer 71. Egentligen är det en vanlig vind där man med spånskivor avbalkat en liten enrummare med kök. Veli bor ensam i den spartanskt inredda, rökinpyrda lägenheten.

– Här bodde Katri Helena när hon hade flyttat hemifrån.

Föräldrahemmet, ett rödmålat propert hus syns tvärs över gatan. De kunde hålla dottern under uppsikt från sitt köksfönster.

– Vi var skolkamrater, hon var fem år äldre. Jag fick ackompanjera henne med blockflöjten, säger Veli och letar febrilt efter instrumentet i verktygslådan.

Inget napp.

Eija Viitamäki, grannens sambo, som eskorterat oss till rätt lägenhet lovar att hon kan spela Gubben Noak om flöjten hittas.

– Det har varit en tung morgon, min sambo fördes just med ambulans till hälsocentralen. För mycket sprit på Tallinnresan i helgen, suckar hon.

Båda minns Katri Helena. En "storslagen" person, redan som ung.

– Pappa sade alltid att jag liknar henne, men att jag sjunger sämre. När hon sedan uppträdde lyckades jag övertala honom att köra mig dit med vår gamla Moskvitj. Jag måste ju se henne, hon som liknade mig.

– Vi kallade henne för "Metri Helena". Hon var liten, men så inihelvete snygg att man redan i skolan förstod att den flickan aldrig kommer att se gammal ut. Och sjunga kunde hon redan då, säger Veli.

– Vi hade en liten gård här nära och där tingade hennes familj mjölk och smör. Jag minns väl när hon kom med mjölkkannan dinglande i handen.

Det var dock inte Veli utan någon av de lite äldre grannpojkarna som Katri Helena rymde med för att delta i sin första sångtävling när hon var tolv. Pappa hade lagt in absolut veto. När hon kom hem hade hon vunnit ett armbandsur. Herrmodell.

Ett ganska stort stycke finländsk närhistoria finns att läsa längs Uusi-Värtsiläntie.

Förutseende prost

Tohmajärvis befolkning har stadigt minskat och är nu strax under femtusen. Ännu fler ligger under mullen på den vackert belägna begravningsplatsen på kyrknäset.

Där varseblir vi de nära kontakterna med Sverige. Båda damerna som i dag står i tur att sköta det lilla kaféet i anslutning till kyrkan talar en perfekt svenska. Förklaringen är att de bott i Torneå.

På en vägg i kaféet hänger nekrologen över prosten Kosti Kalke som dog 1938. Vi får läsa vilken flitig man han varit i sitt värv på Herrens åker, att hans gärning inte nog kan uppskattas trots att hans goda föresatser inte alltid rönt förståelse i Tohmajärvi. Vi får också läsa att den vackra begravningsplatsen är hans förtjänst och att han även var en "förtjänstfull kanslist".

Ett så vackert eftermäle skulle vem som helst gärna läsa om sig själv.

Prosten Kalke var i den unika och lyckliga situationen att han kunde göra det.

– Han skrev nekrologen själv, så att ingenting blev fel, berättar den ena av damerna.

Vi drar vidare mot nästa etapp. När vi passerar skylten "Tohmajärvi" stänger vi av vindrutetorkarna.