Kotkas ros är borta – men staden blommar

Vi står i hamnen i Kotka. Framför oss den pyramidlika skapelsen Havscentrum Wellamo. Ett jättelikt kongress– och utställningscenter, en "wow"-byggnad, skulle kanske någon annan kalla den.

Men varför denna konstiga känsla?

Jag vänder mig om och ser den fula vita brädfodrade byggnaden med texten "Ravintola Kairo" på andra sidan gatan.

I en annan värld, för länge sedan, stiger jag med bankande hjärta in i detta Sodom och Gomorra. Sjöjungfruns bara bröst på väggmålningen syns knappt genom cigarettröken, men den spruckna rösten från den hesa och dubbelt så gamla rödhåriga kvinnan i hörnbordet ljuder som en mistlur över salen.

– Tule tänne poika. Tule heti!

Tio minuter senare inser jag att alla nyanlända hälsas med samma uppmaning.

Det är sent sjuttiotal. Ölet dricks ur bulliga skrovliga glasstop med handtag. Vid borden sitter stirriga polska sjömän, en galen dansk, stamgäster och hålögda damer med för mycket mascara. Ur högtalarna, eller är det jukeboxen, dånar Juice Leskinens Marilyn och, naturligtvis Kotkan Ruusu.

Luften är en kväljande och eggande blandning av rök, svett, stekos och parfym.
Jag måste få se Kairo än en gång. Men har vi klarat oss utan varandra i 35 år så får det vänta en stund till.
 

Ryska fläktar

Vår sommarodyssé som ska ta oss genom de soligaste, regnigaste, vackraste, farligaste, internationellaste och vräkigaste platserna i Finland har börjat. Trafiken österut från Helsingfors flyter snabbt och jämnt. Kyrktornet i Lovisa dyker upp till höger och försvinner snabbt igen.
Vi är nu inne i ett annorlunda tvåspråkigt Finland. Vägarna kantas av skyltar med texten "Kalaa – рыба", också namnet på Mussalö hamn skrivs med kyrilliska bokstäver.

Svenska existerar inte i gatubilden. Sannfinländare och finskhetsförbundare måtte jubla. Bara nittio minuter efter starten från Helsingfors parkerar vi bilen i Langinkoski, några kilometer före Kotka. Forsen dånar när vi stiger ut.

På trappan står redan kejsar Alexander III och hans adjutant och välkomnar oss till kejsarens fiskestuga. Kejsaren i yvigt skägg och vit sommaruniform. Alexander gör artig honnör och presenterar sig och för en sekund känns det nästan som om det faktiskt är tsaren själv, och att man efter detta aldrig mera kan tvätta sin högra hand.

Bakom det äkta skägget döljer sig pensionerade officeren Hannu Saarinen, som i dag basar för den kejserliga familjens fiskestuga som byggdes 1889.

Enkelt liv

Trots världshistoriens tvära kast har överraskande mycket av det kejserliga lösöret bevarats. I köket finns kopparpannan där forsens laxar tillreddes och på väggen hänger den i Billnäs tillverkade yxan som kejsaren högg ved med. I övre våningen finns kejsarparets sängar som på outgrundliga vägar hade hamnat på våra presidenters sommarresidens Gullranda.

– När Juho Kusti Paaskivi tillfrågades om sängarna kunde återbördas hit svarade han lakoniskt "nej", men Kekkonen var mer tillmötesgående.

Den största laxen som fångades under kejsarens tid vägde 35,6 kg. Det var inte Alexander som hade den äran utan Aukusti Hintikka, en lokal fiskare. Rekordet höll sig länge.

– Kejsaren var passionerad fiskare och brukade sitta på bänken vid forsen och röka medan han följde med fisket. Själv metade han från den stora stenen där borta.

Han tillverkade till och med en trätrappa för att bekvämt ta sig upp.

För kejsarfamiljen var Langinkoski stället där de kunde leva ett vanligt liv. Kejsarinnan Dagmar stod gärna i köket. Hon hade fått en praktisk dansk uppfostran och kunde laga mat. Diska lär hon inte ha tyckt om.

Den kejserliga familjens primitiva liv i den finska ödemarken väckte stor uppståndelse i den ryska pressen, som var van att se de kejserliga i Vinterpalatsets gyllene salar.
– Precis som nutidens tonåringar var barnen inte så förtjusta i sommarloven på fiskestugan.

Hannu Saarinen visar upp gästboken med den sista kejserliga anteckningen. Nikolaj II:s döttrar Olga, Tatjana, Maria och Anastasia var med. Storfurstinnan Anastasia, vars senare öden har fängslat en hel värld, var då bara fem år. Hennes signatur består av ett rörande barnsligt A.

Kotka tar, så som meteorologen utlovat, emot oss med sin varma soliga famn. Vi styr direkt till den stora småbåtshamnen Sapokka och legendariska Wanha Fiskari för lunch. Krogen har drivits av Riitta och Matti Horto i över fyrtio år. Matti var fiskare "tills EU gjorde slut på det" så det är naturligtvis fisk som gäller. Vi provar, till stor belåtenhet, på en mix bestående av stekta abborrfiléer "appora", som man säger här, stekt strömming "haili" och hemrökt lax "jalka".

Kung i högklackat

På väggen hänger en stor bataljmålning som föreställer slaget vid Svensksund och Matti lovar ta oss ut till krigsskådeplatsen och det sägenomspunna ryskbyggda sjöfortet, Fort Slava. Från Sapokka ser vi Hoglands silhuett avteckna sig i diset. Så nära, så fjärran.

Man kunde tro att vi hamnat på en maskerad för också den här guiden är utklädd, den här gången som brittisk officer i den ryska marinen à la 1790.

Svenska kungen Gustav III som själv ledde och sporrade sina mannar måtte ha varit en syn för gudarna. Han var klädd i ljusblå kostym med gult sidenbälte och en uppseendeväckande plymhatt med fjädrar. Dessutom trippade han omkring på utsiktsberget på Kotkaön i sirliga rödklackade rokokoskor och bar som kronan på verket hjältekungen Karl XII:s svärd.

Hellre Sibirien

– Slava blev fängelse för ryska officerare på 1820-talet. De valde dock hellre att bli deporterade till Sibirien, vilket avslöjar en del om förhållandena på fångön, säger guiden Matti Taskinen, mannen under officersperuken.

På hemvägen passerar vi över ett av vraken som ligger kvar. Taskinen kommenderar plötsligt full back och stämmer i med "Rule Britannia! Britannia, rule the waves: Britons never, never, never will be slaves".

– Jag sjunger den alltid till den brittiska officerens ära. Han gick under med sitt fartyg exakt på det ställe vi står, säger Taskinen med rörelse i rösten.

Slaget var en katastrof för ryska flottan som förlorade 60 fartyg och nästan 10 000 man i döda och tillfångatagna.

Hoppbacke blev vattenfall

Jag har stämt träff på Kairo och ser med stigande förtvivlan hur tiden runnit i väg.

Vi lär oss ständigt nytt. Exempelvis om de norska skogsindustrimännen under Hans Gutzeits (vi återfinner namnet i Enso-Gutzeit) ledning som etablerade sig i Kymmenedalen på 1800-talet. I den nuvarande Vattenparken, stadsträdgårdsmästare Heikki Laaksonens hänförande skapelse med vattenfall och planteringar, byggde norrmännen 1913 en hoppbacke!

På vägen till den karga Havsparken, där kotkaborna flanerar och grillar, hittar vi Hans Gutzeits villa Meriniemi, som numera är Katja Kuusinens läckra sommarrestaurang.

Hbl:s utsända är övertygade om att vi, efter att ha sett tiotals akvarier med granna exotiska fiskar, inte kommer att låta oss imponeras av Maretarium med enbart tråkiga inhemska arter. Men tji får vi! Det är just det som är charmen, att känna igen, men ändå inse hur lite man vet.

Och att det rör sig så fula fiskar i våra vatten som dvärgmal, sibirisk stör och sandkrypare, trodde man ju inte.

– Sandkryparen är en riktig delikatess, försäkrar museichef Sari Saukkonen.

Akvarierna står under bar himmel och på vintern kan man se snöflingorna falla ner i vattnet och isen lägga sig.

Kairo – än en gång

Så äntligen återseendets stund. Restaurangchef Ulla Ribu har skyndat till Kairo för att ta emot oss.
– Jag jobbade säkert här den gången du besökte oss på 70-talet. Då var det här en riktig sjömanskrog, men ett sådant sjömansliv existerar inte längre. De bara lastar och lossar och hinner inte gå i land mera.

Saknar du det?

– Det är nog roligare nu med teater, jazz, rock, allt möjligt. Vi har sammanlagt haft över 220 000 teaterbesökare i lokalen sedan Kotka stadsteater tog över. Just nu drar Piaf fulla hus

– Kotka var förr en ganska hård och dyster stad. Nu är här städat och trivsamt.

På gatan utanför krogen står en skamfilad personbil med en tom Koskenkorvaburk på instrumentpanelen.

Någonting av det gamla finns ändå kvar.