Bob Malmström grisar vidare

De kom som ett yrväder en aprilafton, som en knuten näve i den sannfinska ”jytkyns” fula plyte, som en frisk fläkt från framtiden, eller samtiden, en finlandssvensk samtid man inte trodde men alltid hoppades fanns.

Tala svenska eller dö (2011) hette debutplattan av Bob Malmström som slog ”luu kurkkuun” som finnen säger, på de fula, de dumma och de fattiga. Till ett piskande hardcore-komp och pigga melodier skreks lyrik som ”håll kusten ren, håll kusten finlandssvensk” och ”vi är bättre än ni – fyrk finns”.

Trots – eller tack vare – attityd­stinnheten togs Malmströms svenska provokation emot med öppna armar både i hemlandets mörka landsortshålor såväl som utomlands. Och några kulturfondsbidrag bad man aldrig om.

Det hela kunde ha slutat med folktingsmedalj, ett gott skratt till minnet av Pumpa på och några high fives, men kvartetten med adelspseudonymerna siktade alltid högre än så. Me­dan vi andra ännu fnissade åt anti-PK-fraser som ”kött är allas rätt” och ”dom behöver ingen päls som döda” spelade bandet redan in sin andra platta Punkens Framtid, som släpptes förra veckan. Och nu är det på allvar. Soundet är tyngre och brutalare, produktionen fetare. Utvecklingen är tydlig.

– Det var kanske inte direkt ”den svåra andra skivan”, säger sångaren Carolus Aminoff. Vi var rätt trötta efter fjolsommarens turnerande men det visade sig när vi började planera nya skivan att det fanns ett tjugotal låtar färdiga.

Stilskiftet från hc-punk mot metal kom sig av att gitarristen Olof Palmén bidragit mer den här gången.

– På första skivan fanns det mest låtar skrivna av basisten Carl-Johan Langenskiöld, och han är det största hc-fanset som finns. Olof är kanske mera traditionell metalldiggare.

Malmström vs. Marley
Man hör ekon från den melodiska thrashmetallens gamla skola med Anthrax och Testament, varvat med Norge ’91 och referenser till Lynyrd Skynyrd. Hela rasket naturligtvis glaserat med Aminoffs råa, oartikulerade grymtanden och vrålskrik.

Den traditionsupphävande kompotten verkar ha uppskattats av åtminstone de finska heavykonnässörerna på webbmagasinet Kaaoszine som gav Punkens framtid en full tia direkt. ”De här texterna kan man förstå också med sin bristfälliga skol­svenska”, skriver recensenten.

– Efter första plattan där den politiska vänstern fick stryk var det många som förstås trodde vi var ”persun”. Men det har vi korrigerat nu med låten K.F.S.F. – alla kan säkert räkna ut vad den förkortningen står för …

Andra offer på Malmströms tvåa är bland andra fridsföreningarna i Österbotten och deras vidriga förehavanden när modern i huset är borta – Vad som händer i Bosund, stannar i Bosund. 

Också den älskade rastafariikonen Bob Marley får sig i låten Karibi­ens Saddam.
– Man talar om Marley som en fredskämpe och stor tänkare, men hans förtyckande kvinnosyn och rasism nämns aldrig.

Naturligtvis får kapitalismens högborg USA sin hyllning, den här gången i låten De stolta, de fria, de vackra.
– Det är inte så mycket Amerikahyllning som det är kritik av USA-hatare som uppdaterar Facebook på sin Appledator på Starbucks och samtidigt bloggar om hur hemskt USA är.

Mittens rike kallar
Det malmströmska glädjebudskapet har spridits internationellt redan tidigare, men i slutet av maj styr Bob limousinen hela vägen till Fjärran Östern och en turné i Kina med arton spelningar.

– Vi besöker sjutton städer i Kina på tre och en halv vecka tillsammans med tre andra band. Finsk metall har bra rykte också där.

Efter Kinaturnén tar Malmström en välförtjänt semester med segling och golf på agendan, naturligtvis, men mot slutet av sommaren hoppar man in i kostymerna igen, rättar till slipsen och drar ut på de dammiga landsvägarna igen. För resten av året.

– Det blir lite England, lite Tyskland, och så har det kommit många förfrågningar från Sverige. Efterfrågan är så stor att vi kommer att behöva sätta till flera dagar i veckorna snart.

Bob Malmström firar skivrelease för albumet Punkens framtid på On The Rocks i kväll.