”Marry Me är ogenomtänkt, plump och under all kritik”

Malin Slotte, Hufvudstadsbladets schlagerexpert:

– Bidragets akilleshäl är själva låten, dess styrka kan – rätt förvaltat – bli scenshowen. Finland kommer i år att kunna profilera sig i mängden med ett tydligt tema. Att artisten har en uppseendeväckande stil, som i vissa läger inspirerar till efterlikning, är också en fördel. (Förhoppningsvis vinner inte Yohio, med en liknande vitrosa flickestetik, i Sverige – han toppar i så fall Finlands möjligheter att sticka ut med sin androgynitet.) ­ Ändå är det på scenen det gäller, och där ­handlar det i grunden om att beröra – på ett eller annat sätt. Måste jag dra till med en gissning utan att ha koll på konkurrensen tror jag det står och väger, men att Krista går in för detta med sådan energi att det tar henne till final. Där brukar konkurrensen vara stenhård, och jag tror inte låten är tillräckligt stark för en hög placering. Rent allmänt tror jag ­Krista kommer att få mest uppmärksamhet och poäng av våra grannländer, och att bidraget bättre går hem hos tittarna än jurygrupperna.

Ronny Larsson, rikssvensk schlagerexpert som driver ­bloggen Schlagerprofilerna:
– Jag hörde Marry Me redan för några veckor sedan. Mitt spontana intryck var tre kul minuter men jag trodde inte att den skulle vinna. Tyvärr tror jag inte det går så bra i Malmö, då själva låten är en bagatell. Musiken känns ljummen och sticker inte ut. ­Showen och artisten är mer intressant. Huruvida låttexten skulle kunna väcka feministisk debatt är potentiell storm i ett vattenglas. Låten är inte kvinnoförnedrande utan handlar om att brinna för något, offra sig för sin älskade. Den kunde lika gärna framföras av en man till en man. När det gäller ­showen har Finland tänkt helt rätt, ni har tidigare kört med rätt ­dämpade uttryck. Friskt vågat!

Thomas Lundin, finländsk schlagerexpert:
– Jag tror Krista kommer att klara sig bra. Hon vinner inte men tar Finland vidare från semifinalen. Så som tävlingen ser ut i dag är det huvudsaken. Hon sticker ut, vilket krävs. Det gjorde däremot inte Pernilla Karlsson, inget fel på hennes bidrag i övrigt. Marry Me kommer inte att uppfattas som ett humor­bidrag, utan som en poplåt med tvist. ­Debatten kring texten har hittills varit mind­re än vad jag från början föreställde mig. Om en ”anti-Kristakampanj” kring passiva, ­giftaslystna kvinnor mot förmodan tar fart ute i Europa tror jag inte det ligger henne i ­fatet – diskussion är alltid bra. De senaste årens ­finländska bidrag har överlag varit rätt försiktiga låtar men ser man historien ur ett bredare perspektiv har Finland genomgående ­varit ­landet som vågat pröva olika musikstilar – allt från country, disco, visor till hårdrock och ­flamenco. Rent musikaliskt är vi modiga.

Hanna Fahl, schlagerexpert på rikssvenska Dagens Nyheter:
– Jag tycker bidraget är bedrövligt. Det är en dålig poplåt som mest känns som en sämre version av vad danska Aqua gjorde under 1990-talet. Själva texten är ogenomtänkt, plump och under all kritik. Det är som om man hoppat över ett halvt sekel av feministisk debatt. Ändå har jag svårt att bli arg, pinsamhet är snarare vad jag känner. Det är svårt att förstå hur finska folket tänkt. I Sverige kommer vi nog mest att ställa oss frågande till låten, antagligen genom att ignorera den totalt. Mitt tips är att man skriver om texten, gör om scenshowen och helt slopar bröllopsklänningen.