Litteraturfavorit: Utteridyll och eländigt rådd

Som tonåring älskade jag Gavin Maxwells böcker om uttrar och friluftsliv på skotska västkusten. Varför i all världen? Kanske för att han misslyckades med allt han företog sig, fastän jag inte förstod det då.

Gavin Maxwell (f. 1914) var en skotsk gentleman av god börd som skrev böcker om Nordafrika och Irak, och om sitt liv med uttrar i Sandaig (Camusfeàrna i böckerna) vid skotska kusten.

Ring of Bright Water (1960) blev hans stora genombrott, och dess huvudperson utterhonan Edal var på 60-talet lika känd och älskad som lejoninnan Elsa. Utterlivet följs upp i The Rocks Remain (1963) och Raven Seek thy Brother (1969), och sin uppväxt som ensam lycklig pojke i naturen och ensam olycklig pojke på internatskolan beskriver han i memoaren The House of Elrig (1965).

På 1970-talet när jag fritt disponerade över mina föräldrars kreditkort på Akademen, fanns böckerna i Peng­uin-pocketutgåva. Däremot fanns inget Internet, och därmed inget enkelt sätt att ta reda på något om författaren, så för mig existerade ingen kontext. Jag köpte böckerna på ren instinkt.

Gränsen för mitt naturintresse gick vid de hundraser som på den tiden var kända i Finland, och jag trivdes bättre i stan än på landet, men av någon anledning läste jag Maxwells beskrivningar av friluftsliv och älskvärda djurpersonligheter om och om igen. (Jag var en stor omläsare på den tiden.)

Det fanns något så fint i den där ensamheten och utvaldheten i det lilla otillgängliga huset på skotska kusten, i den vuxna mannens känsliga iakttagande av uttrarna Mijbils, Edals och Tekos personligheter, som om de varit älskade barn. På något sätt, slår det mig nu, var det en bild av gott föräldraskap, gott modrande.

Men Maxwell var nog inte skickad att vara någons mamma eller pappa på riktigt.

När jag läser böckerna nu är det tydligt hur snabbt idyllen i den första boken kollapsar i eländigt rådd. Uttrarna visar sin vilddjurssida. Edal tuggar sönder två fingrar på den femtonåriga pojke som Maxwell anställt som djurskötare, Teko är nära att slita sönder lårpulsådern på hans styvson under ett mycket kort och olyckligt äktenskap.

Skeppsbrott
Att den förstnämnda, Terry Nutkins, överlevde sin anställning hos Maxwell och blev en framgångsrik programledare på BBC med naturprogram som specialitet är ett rent mirakel. En månad efter amputationen av fingrarna är han fortfarande i tjänst hos Maxwell – vad kan hans föräldrar ha tänkt?! – och får vara med om ett skeppsbrott med Maxwells båt Polar Star.

Det här beskrivs i uttertrilogins andra del där läsaren redan börjat förstå att Maxwell misslyckades med nästan allt han företog sig i livet – kärlek, näringsfång, att göra sina uttrar lyckliga.

Det enda han lyckades med var att förvandla sin uppblossande entusiasm och sina drömmar om fiskeri, ejderfarmning, mänsklig och djurlig närhet, till vinnande habil text. Hans livsväg kantades av ofullgångna projekt och olyckor, och vissa av hans intressen var rent pinsamma: ”En av mina mera barnsliga hobbyer som följt mig i upp medelåldern är intresset för mycket snabba bilar, och året innan hade jag köpt en Mercedes Benz 300 SL Roadster.”

Utterböckerna var en god affär, men Maxwells ekonomi verkar ha varit rätt skakig. Dessutom antyds en del underliga lakuner i hans verksamhet. En vårvinter tillbringar han i Nordafrika i ett tillstånd av depression, letargi och ”multiple division of aim”. Alla planer har löst upp sig i meningslöshet. Till slut kommer en ung utterskötare, Jimmy, från huset i Skottland till Algeriet för att hjälpa honom att komma i väg hem.

I utterlabyrinten
Ju eländigare jag förstår att det hela egentligen var, desto större ömhet känner jag i dag för Maxwell och hans författarskap. Han skriver ojämnt, ibland uppenbart tankspritt avbruten av utterbekymmer och med deadlinen som enda inspiration, om ditt och datt ur en bildad herres liv. Lokala anekdoter om färgstarka grannar i Sandaig eller originella dignitärer i Marocko blandas huller om buller, och det enda fasta i hans liv är ansvaret för de älskade uttrarna, som tenderar att bli allt flera. Om han nu gjort Edal till kändis och profiterat på henne kan han väl inte spärra in henne på zoo fast hon visat sig vara blodtörstig och helt olämplig som keldjur, resonerar han ångestfyllt. Idyllen i Camusfeàrna förvandlas till en labyrint av inhägnader för olika utterpersonligheter.

Till slut brinner huset ner i januari 1968 och Edal dör i lågorna. Ett år senare avlider Maxwell själv i cancer, lika gammal som jag är nu. För några dagar sedan fick jag ett sms av vänner på resa: ”Vid Gavin Maxwells grav i Sandaig som ligger vackert vid ett gigantiskt kalhygge. Fantastisk plats.” Jag önskar jag fick se den.

Wikipedia, vår tids hårdhänta facit för människoliv, beskriver hans problem i termer mycket trubbigare men knappast sannfärdigare än hans egna försök att gestalta sitt liv och sin längtan. ”Privately homosexual” uppges han ha varit, och drabbad av bipolär affektiv störning. Men något som i livet behöver en hel utterkoloni, en Mercedes Benz och en succession av olyckor för att finna sin slutliga gestalt kan inte uttömmas i så klumpiga definitioner.