Den första halvan av Roddy Doyles prisbelönta bok känns svagare än den andra.

Litteraturfavorit: Paddy endast delvis charmig

På sommaren läser man gärna om gamla favoriter. Hbl-kulturen frågade en rad medarbetare vilka och varför. Vissa älsklingsböcker behåller formen genom åren, andra blir allt konstigare. Roddy Doyle belönades år 1993 med Bookerpriset för sin roman om den irländska pojken Paddy Clarke. Snart 20 år senare tycker Jens Berg att den moderna klassikern känns splittrad.

För mig har boken Paddy Clarke Ha Ha Ha närmast haft ett magiskt skimmer över sig där den samlat damm i bokhyllan. Den tioårige romanhjälten Paddy och hans vänner växer upp i slutet av 1960-talet utanför Dublin. Deras kreativa upptåg i en rituell och absurd värld gjorde ett starkt intryck på mig när boken utkom 1993, mycket tack vare att Roddy Doyle skickligt skildrar eskapaderna ur ett autentiskt barnperspektiv.

”Jag trodde amerikanerna slogs mot gorillan i Vietnam; det var vad det lät som. Israelerna slogs alltid mot araber och amerikanerna slogs mot gorillan.”

Med korta meningar och tvära kast från religiösa funderingar till råa pojkstreck tar oss Doyle rakt in i skallen på en pojke. Spjuvern till huvudperson drömmer om att få träffa George Best, om att kunna dra halsbloss som skolans tuffaste elev och om att hans tidningsläsande pappa skall se honom.

Trots det träffsäkra språket och det sköna persongalleriet känns första halvan av den kapitellösa boken i dag som en besvikelse. Måttet blir snabbt rågat av vådliga eldlekar, slemmiga råttjakter och sadistiska grannar. Känslan blir närmast andfådd och jag vill att Paddy ska sätta sig ner, snyta sig och ta det lilla lugna.

Men just som minnesbilden av den magiskt skimrande boken definitivt håller på att förbytas till ett trist uppvaknande så börjar det hända.

”Han hade slagit henne. Rakt i ansiktet; klatsch. Jag försökte föreställa mig det. Det var obegripligt.”

Vändningen i boken kommer när Paddys dittills fredliga pappa ger hans leende mamma en örfil. Världen börjar vittra sönder och Paddy gör allt för att försöka förhindra katastrofen. Om han inte sover så kanske de slutar gräla. Om han hittar på skämt så kanske mamma hittar sitt gamla leende. Paddy slutar sova, hans mamma slutar stiga upp, hans pappa slutar komma hem och hans lillebror slutar tala.

De korta meningarna och den flyktiga tanken sitter allt bättre som stilgrepp i takt med att Paddys desperation växer. Skrattet fastnar i halsen när den tappre gossen försöker skipa rättvisa i den vuxna boxningsmatchen.

”Min mamma. Jag ville att det skulle bli pappa. Han var större. Jag ville inte att det skulle bli han heller.”

Paddy Clarke mognar. Precis som boken. Han försöker. Men Paddy Clarke når inte längre ända fram.