Festivalen där solen aldrig går ned

Som mången torde ha noterat finns aktriserna Harriet Andersson och Taina Elg bland årets huvudgäster. Festivalen har av hävd varit, och bör väl vara, regissörscentrerad, men fenomenet är glädjande med tanke på vilken vital roll skådespelarna ändå har i filmens historia.

Och Taina Elg är som sagt fortfarande den enda finländska skådespelare som väckt större uppmärksamhet i Hollywood, främst då i George Cukors musikal Les Girls (1957) med Gene Kelly som motspelare.
Harriet Anderssons karriär är naturligtvis ett enda stort segertåg efter genombrottet i Bergmans Sommaren med Monika (1953).

Celebritetens aura omger kanske inte på samma sätt årets regissörsgäster. Notabla namn i modern amerikansk respektive ungersk film är ändå Alan Rudolph och Béla Tarr. Rudolph, vars lärofader var Robert Altman, har på sitt konto personliga filmer som Remember My Name (1978), Choose Me (1984) och The Moderns (1987). Men någon ny film har han inte åstadkommit på tio år.

Även ungraren Béla Tarr kom i fjol med det sensationella meddelandet att filmkarriären är över för hans del. Detta just när han hade fått sitt internationella genombrott och vunnit Silverbjörnen i Berlin med The Turin Horse 2011. Som testamente har han ändå lämnat efter sig en mängd poetiska och hypnotiska verk.

Entertainern bland huvudgästerna, men ändå av den mer originella sorten, är amerikanen Joe Dante, mannen som skapat sagor som Gremlins (1984) och Gremlins 2 (1990) och nalkats den amerikanska vardagen med skräck och humor, satir och anarki.
Yngre regissörer som dyker upp är svenskarna Ruben Östlund och Axel Petersén samt portugisen Rodrigo Areias.

Åren går fort. När man blickar tillbaka och minns alla remarkabla gäster som hunnit besöka festivalen inser man omedelbart att det inte längre går att etablera en liknande kontakt med filmens förflutna. Man behöver bara nämna namn som Michael Powell (f. 1905), Jean Dréville (f. 1906), Sam Fuller (f. 1912) och Robert Wise (f. 1914). Regissörer som hade personliga och konkreta minnen av filmens tidiga barndom. Lika imponerande är listan över filmens stora som redan gav grönt ljus men som på grund av sjukdom eller annat tvingades ge återbud i sista stund.

Alla som i dag bär den ärevördiga veteranstämpeln är ändå personer som startat sin karriär efter andra världskriget. Också det utgör givetvis ett vitalt stycke filmhistoria. I Sodankylä fortsätter dialogen som vanligt. Informativ och engagerande men också otvungen och oefterhärmlig. Dag och natt.