Filmfesten i Sodankylä: Varde verklighetens ljus!

Michael Chapman (f. 1935) är en artikulerad gentleman som växte upp i Massachusetts utanför Boston där fadern var lärare i ett gymnasium, en mycket populär ”mister Chips”-typ, och modern bibliotekarie. Hans barndom präglades av tiden före televisionen. Det var biograferna som fortfarande gällde.

– Filmerna var påven som dikterade synen på livet och verkligheten. Televisionens ankomst kunde man måhända jämföra med reformationen.  För Chapman var de gamla filmgenrerna folksagor som trängde in i det undermedvetna. Men han minns även vilket intryck journalfilmerna gjorde, i synnerhet de som skildrade det andra världskriget. På tal om det yrke han sedan kom att välja minns han också ljuset vid Mainekusten som mycket påminner om det nordiska, säger han.

Som filmfotograf har Chapman vandrat den långa vägen som han anser vara mer konstruktiv och givande än dagens filmskolor. Han jämför den med medeltidens gamla skråväsen med lärlingar, gesäller och mästare.

– Filmen var i första hand underhållningsindustri som kunde leda till konst, inte tvärtom. Men man lärde sig mycket på vägen. Jag är rädd för att det i dagens filmskolor råder en inavel som isolerar filmen från verkligheten, kulturen och historien.

Som operativ kameraman kom Chapman att jobba med storheter som Gordon Willis och Boris Kaufman, den förra fotograf för Gudfadern och den senare för Storstadshamn. Av Willis lärde han sig hur ljuset fungerar och ser ut i ett verkligt rum.

Och så en dag råkade det sig att Willis var förhindrad att fotografera Det hårda straffet (The Last Detail, 1973), regisserad av Hal Ashby.

– Jag råkade helt enkelt vara rätt man på rätt plats, säger Chapman om detta märkliga verk i 1970-talets nya Hollywood då frihet och intimitet plötsligt gjorde sig gällande.

Eller de nya värderingar som en ung och radikal generation stod för. Till saken hör att manusförfattaren Robert Towne och Jack Nicholson var goda vänner. Rollen som matros Buddusky är ju skräddarsydd för Nicholson. Han får verkligen explodera. Filmen är komisk men samtidigt mycket sorgmodig. Indirekt speglar den nog Vietnamkrigets era.

När det gäller den i dag så celebrerade Taxi Driver konstaterar Chapman att få minns vilken billig produkt den egentligen var. Det innebar också att stadens eget ljus, det vill säga New York som neonrealistiskt inferno, var den enda ljuskälla man tydde sig till. Verklighetens mekanik fick styra estetiken vilket kanske förklarar filmens oerhört expressiva ”look”. Och Robert De Niro som Travis Bickle är och förblir en av decenniets stora gestalter, en kombination av Dirty Harry och Norman Bates i Psycho.

– Men intressant nog betraktar Marty (alltså Scorsese) den inte som sin egen film. Han anser att den ärmanusförfattaren Paul Schraders.

Tjuren ftån Bronx (Raging Bull), sannsagan om boxaren och världsmästaren Jake La Motta, är en av den amerikanska filmens stora pugilistiska skildringar som i intensitet och brutalitet överträffar de flesta. Den var ju också en äreräddning av och återkomst till de gamla svartvita filmerna.

– Personligen ser jag den som en förlängning av den italienska veristiska operan, av Cavalleria rusticana och övriga, säger Chapman. Kanske rentav som denna operaforms sista fas. Ariorna, höjdpunkterna, utgörs av boxningsmatcherna.

Filmfotografens yrkesroll jämställer han med skådespelarens. Det går inte efteråt att korrigera det man gjort. Under själva arbetets lopp gäller det att lita på intuitionen.