Ingen sommar utan sommarteater

Sommarteatrarnas sammansättning brukar i vanliga fall spegla Finlands demografi. De som står på scenen blir allt äldre medan ungdomarna lyser med sin frånvaro. Den nya amatörteatern Rampfeber i Vanda trotsar trenden. Tjugoåriga Stina Kankare är eldsjälen bakom föreningen som hon i höstas grundade tillsammans med sin mamma Kia Lundberg-Kankare.
– Och nu kommer vi att spela mor och dotter på scenen. Det är lite konstigt, men samtidigt bekant, skrattar Stina Kankare.
Den 22 maj är det premiär för farsen Aldrig i livet. Till skillnad från andra aktörer på fältet spelar Rampfeber inomhus, på ungdomsgården Midgård intill Helsinge kyrka S:t Lars i Vanda. Målgruppen är vuxna, vilket heller inte är vanligt när det gäller sommarteater.
– Det finns många svenskspråkiga i huvudstadsregionen som måste åka till Raseborg eller Lovisa för sommarteater för vuxna så det finns helt klart en plats för Rampfeber.
Till vardags studerar Kankare visuell marknadsföring men teaterintresset har länge funnits med i bilden. På scenen stod hon för första gången när hon var åtta år och i vintras kunde man se henne i Bästa arvtagare på Arbetets Vänners scen i Helsingfors.
– Det finns liksom i mitt blod. De gånger jag valt att inte spela har jag verkligen längtat till scenen.
Till AV-teatern kom Kankare som bara sjutton år gammal.
– Jag var ju länge ”ungdomen på AV”. Men det är just det jag tycker om i amatörteater, man umgås med folk i alla åldrar.

Teaterbåten möter Moulin Rouge
Raseborgs sommarteater brukar titulera sig Finlands största sommarteater. I år är det världens första musikal, Teaterbåten, som står på agendan.
– För mig var det viktigt att vi skulle damma av den, krydda med Moulin Rouge, något som ger föreställningen en större spännvidd. Dessutom utspelar sig vår version under ett år vilket gör den tajtare, säger regissören Bobo Lundén.
Lundén har stått för de två senaste årens produktioner. Robin Hood från 2010 blev en publiksuccé med 14 000 åskådare medan Trollkarlen från Oz lockade till sig moderata 10 300 åskådare.
– Den delade publiken. Vi gjorde något nytt och jag tycker det är viktigt att vi vågade göra det. Föreställningen lockade ny publik samtidigt som vissa säkert tyckte att den var för ungdomlig.
Utmaningen är att överraska publiken som kommer till teatern av gammal vana och är bredare än den ”vanliga” teaterpubliken, menar Lundén.
– En del är kulturovana och krasst skulle man kunna säga att de är här för att träffa andra människor i kaffepausen. Mitt jobb handlar om att överraska publiken, att inspirera dem, visa att teater kan vara kul. Jag ser mig själv som en teaterambassadör.

Ska vi hångla?
Några klassiker går igen i årets repertoar, bland annat Rasmus på luffen på Finns sommarteater och Vanda Teaterförenings Jorden runt på åttio dagar.
Oravais teater bjuder på Fredrik Långs För några stockars skull och på Närpes Teater blir det repris för Peter Snickars pjäs Du wida wackra wilda wäst från i fjol. Teaterboulage i Pargas sätter upp den nostalgiska pjäsen Vill du slejkas? som ungefär betyder ”vill du hångla?”. Föreställningen spelas på danspaviljongen Lillholmen som i år firar sitt femtioårsjubileum och som också utgör pjäsens skådeplats. Stället upplevde sin guldålder på sextio- och sjuttiotalet då finländska toppartister uppträdde där om sommarkvällarna.
– Jag bodde själv i Åbo, men någon gång besökte jag Lillholmen. Jag kommer ihåg gängbildningen, fast Pargas var så lande på den tiden. Men stämningen var nog likadan på de flesta dansställen i Finland så många kan känna igen sig i pjäsen, säger pjäsförfattaren Skini Lindgård.
Musiken har en viktig roll i föreställningen och på scenen kommer ett liveband att underhålla publiken.
– Regissören Riddo Ridberg tyckte om Beatles medan jag själv gillade Rolling Stones mer. Så jag satte i gång med Youtube för att hitta inspiration.
Men Lindgård understryker att det inte är fråga om en musikal.
– Det är inte så att folk brister ut i sång!
Att sätta upp pjäser med stark lokal anknytning uppskattas ofta av publiken, enligt Lindgård.
– Också i andra föreställningar vill folk hitta en koppling till det lokala. I fjol hade vi Det susar i säven där det talas mycket om en å. Efter föreställningen kom en man upp till regissören och sa ”int’ heter det ju ån, sunde’ heter det ju” och syftade på sundet i Pargas.

Jazzig Holgersson
På Lurens i Pernå sätter man i år upp Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa. Romanen har dramatiserats av Christian Lindroos och fått ny musik av jazzartisten Sofia Finnilä.
– Jag läste manuset och försökte hitta stämningen och tidsepoken – allt från fiol, nyckelharpa till mungiga används. Men det är inte bara folkmusik utan musiken har också en jazzigare känsla. Jag försökte blanda genrer, berättar Finnilä.
Musiken är skräddarsydd för Lurens som Finnilä jobbat för i samband med produktionerna Grease och Pelle Svanslös.
– Att jag visste vem jag skrev musiken för underlättade arbetet.
Finnilä tycker att stämningen på Lurens gör arbetet lustfyllt.
– I professionella sammanhang finns kanske inte samma iver som här. Det rent musikmässiga kompenseras här av glädjen i talkoarbetet.
Skini Lindgård valdes i fjol till årets kvinnliga teaterprofil av Finlands Svenska Ungdomsförbund. Hon har flera orsaker till sitt långvariga engagemang i Pargas teaterliv.
– Det ger en motvikt till jobbet. Gänget och sammanhållningen är otrolig och folk vill vara med. Tjusningen är också att man får stå på scenen och dela med sig av arbetet.
Bobo Lundén känner i sin tur att han utvecklas som regissör genom sommarteatern.
– Man lär sig måla med stora penseldrag. Jag märker att jag blivit tydligare och jag kan ta med mig det till mer minimalistiska produktioner.